Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sture, ätter - 1. Sture, Anund - 2. Sture, Sven - 3. Sture, Algot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sture
294
Sture
1434 eller 1435, på kvinnosidan ännu
1454. Döttrar till Magnus S:s son
Karl S. (f 1419), voro bl. a.
Ingeborg, gift andra gången med riddaren
Magnus Gren, och Katarina, gift med
riksföreståndaren Nils Jönsson
(Oxenstierna). 4. Den gren av Natt och
Dags-ätten (bd 5 s. 404) som
vanligen kallas Yngre Stureätten
och övergår i grevarna S. Riddaren
och riksrådet Nils Bosson S. (S. 4),
son till Bo Stensson (Natt och Dag),
upptog sitt namn efter morfadern
S. 2, men bibehöll, liksom hela
släktgrenen, Natt och Dagvapnet. Han
blev far till riksföreståndaren Svante
Nilsson (S. 6), som själv ej bar
Sture-namnet, och farfar till
riksföreståndaren Sten S. d. y. (S. 7). Den sistn:s
son riksmarsken Svante S. (S. 8)
blev 1561 greve S., med Stegeholm
och Västervik som grevskap. Bland
hans många barn märkas grevinnan
Malin S. (f. 1539, f 1610), som
under sensationella former bortrövades
av sin kusin Erik Gustavsson
(Stenbock) och vars genealogiska
anteckningar samt bönbok finnas bevarade
i Stat. Hist. mus., kammarjunkaren
friherre Nils S. (S. 9), krigaren,
friherre Erik S. (f. 1546, f 1567), ett
av offren för Sturemorden, och hertig
Karls furstliga råd greve Karl S. (f.
1555, f 1598) samt riksrådet greve
Mauritz S. (f. 1552, t 1592), som var
far till bl. a. hertig Johans av
Östergötland furstliga råd och kansler
greve Svante S. (f. 1587, f 1616),
med vilken ätten utgick på manssidan.
5. Friherrliga ätten S. Den
urgamla Natt och Dag-släkten
använde i allmänhet icke konstant och
fixerat ättenamn förrän på 1700-talet,
utan dess medlemmar föredrogo att
på medeltida sätt skriva sig med
dop-och fadersnamn. Detta gjorde, att
när generalmajoren av infanteriet
Sten Arvidsson (Natt och Dag) (f.
1681, J 1730) 1720 blev friherre,
upptog han det utdöda S.-namnet.
Denna ätt S. utgick på manssidan
1875. ■— Namnet S. bars även av en
ofrälse skånsk prästsläkt (1600- till
1800-talet). -— Litt.: G. Carlsson,
”Till de medeltida Stureätternas
genealogi” (Personhist. tidskr. 1920).
B. H-d
1. Sture, Anund, riddare,
riksråd, f 4 juli 1360 eller 1361. —
S. nämnes för första gången i
egenskap av löftesmän åt konung Birger
Magnusson vid den förlikning, som
denne i juli 1300 ingick med sina
bröder i Hälsingborg. Som godsherre har
han förmodligen tidigt varit
orienterad åt Västsverige: 1317
förekommer han som häradshövding i Gäsene
härad i Västergötland. Då han nästa
gång framträder (1321) är det som
löftesmän åt den avlidne hertig Eriks
änka, hertiginnan Ingeborg; det
gällde då giftermålet mellan hennes
dotter Eufemia och furst Henriks av
Mecklenburg son Albrekt. Betalning
för sina tjänster åt hertiginnan fick
han s. å. i form av rika egendomar i
Västergötland, vilka han emellertid
några år senare avhände sig till biskop
Peter i Skara. Det förefaller, som om
han under resten av sin bana skulle
ha varit hertiginnans och framför allt
hennes sons, konung Magnus
Eriksson, pålitlige tjänare. Konung
Magnus insatte honom efter förvärvet av
Skåne som sin ståthållare i denna
provins. Som sådan ålåg det honom
bl. a., vilket framgår av ett brev från
juli 1333, att utkräva skatt vid
fiskeplatserna Skanör och Falsterbo.
Tydligen tillhörde han den grupp av sv.
herrar, som försköt medel åt
konungen för inlösen av Skåne; 1342
betygade han att han fått gottgörelse
härför. Han deltog i de
interskandina-viska förhandlingarna 1343, som för
ögonblicket skaffade Norden fred, och
visade sig, såvitt de få källorna tillåta
slutsatser, i fortsättningen stå kung
Magnus nära. Sålunda var han 1346
en av beseglarna av dennes och
drottning Blankas testamente och var 1347
med konungen i Norge. — Gift 1331
med Katarina (Natt och Dag?). -—
Litt.: J. Rosén, ”Striden mellan
Birger Magnusson och hans bröder”
(1939). Kj. K.
2. Sture, Sven Nilsson, krigare,
riddare, f 1424, tillhörde en släkt av
danskt ursprung, närmast
hemmahörande i Halland. Son till danske
riddaren Nils S. — S. hade besittningar
på båda sidor om den gamla
sv.-danska riksgränsen. Ursprungligen
hemmahörande i Halland hade han gods
även i Småland, där han vid
sekelskiftet 1400 var bofast. Som
krigshö-vitsman framträdde S. under det
oroliga 1390-talet. Han var anförare för
de trupper, som drottning
Margareta sände till Gotland för att
fördriva mecklenburgarna, som fått fast
fot där. I fredstraktaten i Lindholm
(juni 1395) bestämdes, att
vapenstillestånd skulle råda på Gotland på
sådana villkor, att Visby skulle
förbli i mecklenburgarnas hand men den
gotländska landsbygden hållas besatt
av Margaretas krigsfolk. S. blev
därigenom kvar på Gotland, varvid hans
uppgift naturligtvis borde ha bestått
i att på ön och i Östersjön bevaka de
mecklenburgska furstarna och deras
hövitsmän; de senare, sammanslutna
i större sjörövarband, de s. k.
vitalianerna, gjorde Östersjön osäker. S.
utnyttjade emellertid tydligtvis
situationen till egen vinning och spelade
under täcke med vitaliebröderna. Då
konung Albrekts son Erik 1396
anlänt till Visby med en stark flotta
och välrustat krigsfolk för att
bemäk-tiga sig hela Gotland, gick S. snart
nog över till honom, överlämnande
landområden och befästningar, som
han själv låtit uppföra. På den
mecklenburgska sidan intog nu S. en
ledande ställning. Det omstridda,
strategiskt så viktiga Gotland
eftertraktades emellertid även av Tyska orden.
Då dess trupper i början av 1398
anlände till ön, var S., stödd av sin
medstyresman, hertig Johan av
Mecklenburg, färdig för nästa
kapitulation. Den slöts i Västergarn och
innebar, att Gotland överlämnades åt
Tyska orden. S. drog nu vidare till
Nordsverige i spetsen för ett
betydande antal vitaliebröder. Dessa
behärskade flera fästen på den sv. och
finska sidan av Bottniska viken, men
voro hårt trängda av drottning
Margaretas trupper. S. blev nu deras
ledare och slog upp sitt residens på
Faxeholm i Hälsingland. Emellertid
övergick i slutet av sept. 1398
Stockholms slott och stad till Margareta,
och därmed var i själva verket också
avgjort, hur det skulle gå med
vitaliebröderna vid Bottenhavet. S.
kapitulerade på nytt i okt. 1398.
Befästningarna vid Bottniska viken
överlämnades till drottningen och det sv.
riksrådet. S. personligen gottgjordes
med 3 000 lybska mark och fick
återgå i drottning Margaretas tjänst. S.
deltog i befälsställning i den
militärexpedition, som drottning Margareta
i slutet av 1403 sände till Gotland för
att återtaga ön, men försöket
misslyckades även denna gång. Sedan den
politiska oron lagt sig, förde S. av
allt att döma ett lugnare liv som
godsägare i Småland; 1420
förvärvade han Eksjö hovgård i Vallsjö skn,
som sedermera övergick till hans
dotterson Nils Bosson (Natt och Dag)
och hans efterkommande, den s. k.
yngre Stureätten, som upptagit sitt
namn efter honom. — Gift med
Gunilla. Kj. K.
3. Sture, Algot Magnusson,
riddare, riksråd, f. omkr. 1355, f 1426.
Föräldrar: riddaren och riksrådet
Magnus Sture och Karin, som var
dotter till Algot Magnusson
(Grip-huvud) och Mechthild Lydersdotter
van Kyren. Sonson till S. 1. -— I
källmaterialet framträder S. för första
gången vid mitten av 1370-talet;
senare återfinnes han i Bo Jonssons
testamente ss. en av exekutorernas
suppleanter. För Bo Jonssons arvingars
räkning innehade han Örestens och
Oppenstens slott jämte Mark och
Kind i Västergötland. Hans
samhörighet med kretsen kring Bo Jonsson
förklarar åtskilligt i hans politiska
hållning. Han var en av de första sv.
herremän, som (den 5 jan. 1388)
tydligt kungjorde sin anslutning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
