Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Sture, Algot - 4. Sture, Nils - 5. Sture, Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sture
295
Sture
drottning Margareta; i fortsättningen
tycks han också ha blivit en pålitlig
tjänare åt unionskungadömet och
anlitades som diplomat, krigare och i
den inre styrelsen. Han var med om
fredsslutet i Lindholm 1395 och var
en av de sju sv. herrar, som utfärdade
unionsbrevet i Kalmar två år
därefter. 1403—04 fungerade han som
en av befälhavarna för den sv.-danska
här, som för drottning Margaretas
räkning skulle återtaga Gotland;
åtskilligt senare, 1416, deltog han i
kung Eriks slesvigska fälttåg. Är 1419
var han en av sigillanterna av den
förbundstraktat, som detta år ingicks
mellan det nordiska unionsriket och
Polen-Litauen. Som riksråd och
godsherre var han även i övrigt
mångsidigt verksam. Är 1403 utfärdade han
jämte några andra herrar en stadga
för Stegeborg avseende allmogens
ut-skylder, sex år därefter återfinnes han
som vittne följa den kungliga räfsten
i Södermanland. Hans tjänster
förblevo ej obelönade; 1405 mottog han
av konung Erik och drottning
Margareta som län Ångermanland jämte
det där belägna Styresholms slott.
Eljest synes han huvudsakligen ha
haft sina tillgångar i Södermanland.
— Är 1419 skrev han sig till Räfsnäs,
Gripsholm och Ångermanland; han
har också haft ekonomiska intressen
i Västsverige. —■ Gift 1381 med
Märta Bosdotter, f 1414, dotter till
riddaren Bo Bosson (Natt och Dag).
Kj. K.
4. Sture, Nils Bosson, riksråd,
f. omkr. 1426, t 24 aug. 1494.
Föräldrar: riksrådet Bo Stensson (Natt
och Dag) och Karin Svensdotter
Sture. Dotterson till S. 2. — S.
uppfostrades i Danmark vid konung
Kristoffers hov, där han blev slagen
till riddare. Hemkommen tog han
omkr. 1450 sturenamnet men behöll
sitt fädernevapen. Vistelsen i
Danmark hade icke gjort honom till
någon obetingad anhängare av
unionskungadömet. I den sv.-danska
motsättningen på 1450-talet anslöt sig S.
tvärtom till Karl Knutsson och
dennes politik. Det goda förhållandet
mellan dem båda befästes genom att
S. 1457 äktade konungens
systerdotter. Då konung Karl s. å. drevs i
landsflykt, satte han sin lit bl. a. till
S., men denne fogade sig liksom andra
konungens anhängare i utvecklingen
och svor Kristian I trohet. I det sv.
uppror, som 1464 förde Karl
Knutsson tillbaka till kungatronen,
skymtar S. blott, men sannolikt har han
varit verksam för Karl, enär denne
anförtrodde honom hövitsmanskapet
över Småland. Det var dock först
sedan Karl Knutsson andra gången
fördrivits från Sverige, som S.
framträdde som en politisk maktfaktor av
betydelse i det av partistrider
söndersplittrade landet. Han lyckades då
dels samla betydande politiska
krafter för sin målsättning, Karl
Knutssons återkallande, dels skapa sig
själv en verklig maktposition genom
atc hösten 1466 erövra Västerås
slott. Men han kunde icke
fullfölja sina intentioner. Han lät
förleda sig till en kompromiss med
Axelssönernas parti och avhände sig
därigenom ledningen av den fortsatta
politiska utvecklingen inom landet.
Från en tillfällig ledarställning sjönk
han ned i en andraplansroll, som han
sedan bibehöll. Klart märkbart blev
detta 1470 vid Karl Knutssons död,
då S. fick stå tillbaka för en yngre
man, Sten Sture d. ä., när frågan
om vem som skulle bli
riksföreståndare avgjordes. Dock rådde fram till
1480-talets senare del ett gott
förhållande mellan de båda sturarna.
Bekant och berömt är deras intima
militära samarbete gentemot kung
Kristian av Danmark 1471, varvid S:s
insatser som ledare för de
krigskun-niga bergsmännen torde ha haft
avgörande betydelse. Framför allt gäller
detta slaget vid Brunkeberg, i vilket
S. med bergsmännen företog en
kringgående rörelse och föll danskarna i
ryggen. Operationen, som är utan
motstycke i sv. krigshistoria fram till
1600-talet, avgjorde praktiskt taget
slaget. Även politiskt samarbetade S.
och Sten Sture d. ä. Den förre synes
tidvis ha fungerat som ett slags bitr,
riksföreståndare och varit herr Stens
ställföreträdare i den centrala
regeringen under dennes resor till Finland
eller andra mer avlägsna riksdelar.
S:s ställning som det infödda
ridder-skapets främste man näst efter
riksföreståndaren var också dessa
decennier obestridd. Han var i besittning av
Västerås omfattande slottslän med
Dalarna och Bergslagen och desslikes
innehavare av en väldig godsmassa,
vilket allt han styrde med
osedvanlig frihet gentemot den centrala
statsmyndigheten. I sin tjänst hade han
ett stort antal egna tjänstemän i
skiftande ställningar, vilka handhade den
stora förvaltningsapparat, som var
nödvändig för att administrera det
hela. Vid 1480-talets slut förändrades
emellertid radikalt hela S:s situation.
Då vände sig nämligen Sten Sture
d. ä. mot den inhemska aristokratien
i avsikt att beröva denna dess
självständighet. Därvid riktade han sig
först mot S. Hänsynslöst
utmanövrerade riksföreståndaren denne. Hans
aktion underlättades av S:s allm.
slösaktighet och oförmåga att överblicka
och samordna sitt stora
egendoms-komplex. S. sökte stöd hos
rådspartiet, men detta hjälpte honom föga.
Kort före sin död måste han giva vika
inför herr Stens attacker och tvangs
vid ett möte i Enköping 1493 att till
riksföreståndaren överlämna Västerås
viktiga län. I utbyte fick S. Stegeborgs
län, som var långt mindre betydande
och framför allt långt mindre
inkomstbringande än det förra. Följ, år
erhöll S. även Mörkö i förläning och
igångsatte byggandet av
Hörnings-holms sätesgård. S. besatt utan tvivel
en medfödd begåvning som krigare,
men han saknade uppenbarligen
förmågan av politiskt ledarskap i
vidsträcktare bemärkelse. —• Gift 1457
med Birgitta Karlsdotter av
Bondeätten. — Litt.: C. G. Styffe, ”Bidrag
till Skandinaviens historia” (3—4,
1870—75); L. Sjödin, ”Arvid
Sigges-sons brevväxling” (i ”Gamla papper
eng. Mora socken”, 2, 1932); K.
Hagnell, ”Sturekrönikan 1452—1496”
(1941); Salomon Kraft, ”Senare
medeltiden, IL Tidsskedet 1448—■
1520” (Sveriges historia till våra
dagar 3: 2, 1944). G. T. W.
5. Sture, Sten Gustavsson,
(Sten Sture d. ä.), riksföreståndare,
f. omkr. 1440, f 14 dec. 1503 i
Jönköping, begravd i Mariefreds
kloster, varifrån stoftet flyttades
till Strängnäs domkyrka.
Föräldrar: riksrådet och riddaren Gustav
Anundsson S. och Birgitta
Stensdotter (Bielke). Sonsons son till S. 3. —
S. ärvde efter sina föräldrar stora
godskomplex i Småland,
Västergötland, Östergötland och
Södermanland. Genom gifte befryndad med den
förmögna och inflytelserika dansk-sv.
stormannasläkten Tott kom han i
tillfälle att kraftigt utöka sitt
jordinnehav samt ägnade sig med iver åt
fas-tighetsspekulation i stor skala; han
synes ha strävat efter att samla sina
väldiga domäner till Södermanlands
kustområden. Med sina inkomster,
som mest bestodo av smör, spannmål,
hudar och metaller, drev han handel
över Östersjön. Egna handelsintressen
lågo sannolikt bakom hans inblandning
på 1470-talet i den livländska
ordensstatens inre förhållanden. S. var
genom sin mor nära släkt med Karl
Knutsson och tog, nyss bliven
rådsherre, aktiv del i det uppror mot
rådsherrekretsen kring ärkebiskop
Jöns Bengtsson Oxenstierna, genom
vilket Karl Knutsson återuppsattes på
tronen 1467. Av Karl Knutsson fick
S. åtskilliga militära uppdrag, bl. a.
1469 att försvara Västergötland mot
danskarna, som han besegrade vid
Öresten i febr. 1470. Enligt Karl
Knutssons önskan utsågs han efter
dennes död av rådet till
riksföreståndare 1470 och fick bekräftelse på
denna värdighet vid ett riksmöte i
Arboga 1471. Framför allt var det den
Tottska släktgruppens behov att
trygga sin ställning mot unionskungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
