Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Sture, Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sture
296
Sture
som föranledde detta val; en grupp
stormän, inom vilken Erik Karlsson
Vasa intog en ledande ställning,
ivrade för kungens inkallande för att
därigenom motväga den förstnämnda
gruppens inflytande. Kungen gick då
till kamp för sin sv. krona. Sedan den
danska flottan i juli 1471 lagt sig
utanför Stockholm började
förhandlingar för kungens erkännande och
riksföreståndarens tillbakaträdande.
Då lämnade S. Stockholm, samlade
trupper i Götaland och s. Svealand
och fick hjälp av ett uppbåd från
Dalarna under Nils Bosson (S. 4).
Med denna här och stödd av borgarna
i Stockholm besegrade han kungens
dansk-sv. här vid Brunkeberg utanför
huvudstaden den 10 okt. 1471.
Därigenom hade S. för lång tid säkrat
sin ställning som rikets främste
makthavare. För att stimulera
folkstämningen för sin sak hade S. emellertid
utvecklat en häftig antidansk
propaganda. Rimkrönikan berättar, att hans
trupper drogo till striden vid
Brunkeberg sjungande S:te Örjans visa. Till
minne av segern lät S. den lybske
konstnären Bernt Notke snida ett
monument, föreställande S:t Görans strid
med draken. Det sattes upp i
Stockholms storkyrka till ära för honom
själv i början av 1480-talet. Under
årtiondena efter 1471 upprätthöll S.
liksom före honom Karl Knutsson
med stor skicklighet bland allmoge
och bergsmän en mot unionskungen
riktad agitation och utnyttjade på så
sätt med stor framgång i
unionstvis-terna en folklig nationalism. Dels
genom sina framgångar som antidansk
agitator, dels genom att för lång tid
ha satt unionskungadömet ur kraft
har S. av historieforskningen brukat
anses mer än någon annan ha
främjat tillkomsten av en sv.
national-anda, symboliserad av S:t
Görans-monumentet. Att hans insats var ett
led i det nordiska unionskungadömets
splittring och utvecklingen av en sv.
nationalstat betydde dock inte att
han själv medvetet strävade efter
detta mål, såvitt forskningen kunnat
konstatera. I stället ägnade han sig
efter Brunkebergsslaget med största
energi åt att utveckla
statsförvaltningen för att därigenom stabilisera sin
personliga maktställning. Därvid fick
han stöd av många stormän, som
tidigare hyllat unionsprogrammet eller,
ss. ärkebiskop Jakob Ulvsson, sökt
medla i stridigheterna. •— Eftersom
statsmakten på grund av samhällets
struktur var uppdelad på läntagare
blev det ett mål för S. som
riksföreståndare att själv bli innehavare av
län, som tidigare stått till andra
stormäns förfogande. Genom denna
politik fick han i sin hand allt större
militära maktmedel och byggde ut sin
position som ekonomisk storföretagare.
I denna politik vände sig S. även mot
sin hustrus släkt. Särskilt uppenbart
blev detta, då han 1483 efter
segslitna förhandlingar lyckades tillförsäkra
sig de viktiga finska slottslänen
Viborg, Nyslott och Tavastehus, ett
förvärv, som vållade öppen brytning
mellan honom och Ivar Axelsson Tott.
Ju större hans resurser blevo, desto
egenmäktigare uppträdde han i
landets förvaltning, och det blev tydligt,
att han hotade sina ståndsbröders
intressen på samma sätt som förut
kungen. Därigenom uppammades
inom rådskretsen en stark opinion för
den nye unionskungens erkännande,
innan S. blivit för stark, och S.
förmåddes biträda en uppgörelse med
kung Hans 1483, den s. k. Kalmar
recess. Genom detta avtal böjde sig
kungen för den sv. rådsaristokratiens
konstitutionella program, som lade
all makt i dess händer, under det
kungen erkändes i Sverige. Kort
därefter försökte Ivar Axelsson förmå
rådet att fullfölja detta avtal genom
att avsätta S. från
riksföreståndarska-pet, men då lyckades S. få rådets stöd
och gick till väpnad attack. Han vann
Ivar Axelssons sv. län under kungens
förmedling, men själv tog kungen
Gotland, som därigenom förblev
danskt. Verkställigheten av Kalmar
recess lyckades S. fördröja ända till
1497. Fram till detta år stod S. på
höjden av makt. Den inre
misstämningen mot honom ledde 1493 till en
kris, under vilken S. vid ett möte i
Tälje avsade sig’
riksföreståndarska-pet. Det visade sig då, att rådet inte
vågade öppet bryta med honom,
tydligen inte minst beroende på de
försänkningar, som S. förskaffat sig bland
allmogen och bergsmännen. Sålunda
uppnåddes en viss tillfällig
utjämning med S. fortfarande som
riksföreståndare och med biskoparna som
mest hotade part i landet; S.
ägnade stort intresse åt att hejda
kyrkans jordförvärv och söka få
inflytande över biskopsvalen. En markant
framgång var, att han lyckades
från-hända sin tidigare vapenbroder Nils
Bosson Västerås län 1493; därmed
fick han dock en ny fiende i Nils
Bossons son Svante Nilsson (S. 6).
•—-Under 1490-talets senare hälft kom
den inre maktstriden att starkt
påverkas av utrikespolitiska händelser.
Sedan en rysk-dansk allians
upprättats, utbröt 1495 ett länge väntat krig
mellan Sverige och Ryssland.
Ledningen för de militära operationerna i
Finland lade S. i stor utsträckning i
händerna på Svante Nilsson och andra
stormän. Själv vågade han av
fruktan för danskarna och de inhemska
motståndarna ej alltför länge vara
borta från Sverige. För S. förblev
kungen huvudfienden, under det
rådsmajoriteten önskade en fredlig
uppgörelse med denne i kalmarrecessens
anda. Denna motsättning utnyttjades
av Svante Nilsson, som inte blivit
tillräckligt belönad för sina
betydelsefulla insatser i Finland. Han begav
sig hösten 1496 hem till Sverige och
började i samråd med ärkebiskopen
Jakob Ulvsson konspirera mot S., som
i mars 1497 förklarades avsatt och
förlustig sina län. I förlitande på
folkmenigheternas trogna stöd
vägrade S. till en början att ge vika, och
snart kämpade hans allmogeuppbåd
mot danske kungens och sv. stormäns
förenade trupper. Efter några
månader gick S. dock in på förhandlingar.
Ett avtal slöts, unionskungen
hyllades och S. blev hans hovmästare med
rikliga förläningar: Finland och
Nyköpings län. Redan 1501 gjorde S.
dock uppror, sedan kungens politik
minskat sympatierna för honom i
Sverige. Med S. gick bl. a. hans förre
fiende Svante Nilsson, och S. blev
återigen utropad till riksföreståndare.
De återstående två åren av sitt liv
kämpade han med växlande
framgång mot unionskungens trupper, och
fredsförhandlingar hade inletts, då
han avled. —• I sv.
nationalmedvetan-de århundradena igenom har S.,
segraren vid Brunkeberg, i stor
utsträckning identifierats med den
manligt ädla riddargestalten på S:t
Gö-ransmonumentet i Stockholms
storkyrka. Det är i främsta rummet S.
själv, som inspirerat denna idealbild.
En senare tids forskning har
emellertid uppenbarat, att den verklige S.
burit betydligt kärvare och brutalare
drag. Personlig maktsträvan satte sin
prägel på hans politiska insatser. I
sitt målmedvetna arbete att utöka och
konsolidera sitt privata jordinnehav
och att tillvarataga sina intressen som
affärsman var han ej nogräknad vid
val av metoder. Motståndarna, även
sådana som under hans tidigare bana
stått honom bi, behandlade han ofta
hänsynslöst. Som statsman och
krigare gjorde han dock en av de
betydelsefullaste insatserna i Sveriges
medeltida historia. Hans politiska mål var
en starkare central statsmakt.
Fördenskull eftersträvade han främst
kontroll över rikets ekonomiska
förvaltning. Ett av hans viktigaste medel i
kampen var den nationella
propagandan bland bönder och bergsmän. Som
folkledare och agitator har han få
likar i den sv. historien. Huruvida S.
själv i sin gärning letts av några
nationella idéer, är föremål för delade
meningar. Med rätta har S. jämförts
med Gustav Vasa, vars
regeringsme-toder han i mångt och mycket
förebådar. — Gift 1467 med Ingeborg
Åkesdotter Tott. — Litt.: C. F. Allen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
