Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Swartz, Edvard - 8. Swartz, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Swartz
360
Swartz
Edvard Swartz.
Hamletrollen gjorde S. sitt
genombrott och sedermera, under de två
följ, årtiondena, återvände han ofta
til’, denna roll. Det centrala i S:s
Hamlettolkning var melankolin, ”det
tvivel och den mjältsjuka, som ligga
som en dunkel bottensats hos så
många lysande andar. ■— -—• — Vad
S. gav kött och blod på scenen var de
dämpade dagrarnas man med den
sordinerade rösten och den ädla
plastiken” (Bo Bergman). S. spelade
måttfullt, utan poser eller maner. En
del kritiker efterlyste väl demonin,
men publiken fångades helt av den
svårmodige prinsens kamp mot ett
överväldigande öde. S:s nästa stora
framgång blev Rochester i
dramatiseringen av Charlotte Brontès ”Jane
Eyre”, ett pekoral, som gav S.
möjlighet att utveckla ett ännu mer
publikknipande spel än i Hamlet —- för den
stora publiken var det inte Hamlet
utan lord Rochester som blev S:s
populäraste roll. I det följande
anförtroddes S. en rad roller, som han
utförde berömvärt men utan att nå
sam
ma konstnärliga höjd som i Hamlet:
Shakespearerollerna Bassanio i
”Köpmannen i Venedig”, Rodrigo i
”Othello” och Banquo i ”Macbeth” samt
Faulkland i Sheridans ”Rivalerna”
och Astolf i Calderöns ”Livet en
dröm”. Men mellan dessa roller fick
han spela otaliga lorder, vid denna
tid teaterns likaväl som romanens
mest omtyckta hjältar. Först på
1860-talet fick S. ånyo tillfälle att visa prov
på finaste skådespelarkonst. Han var
då vår teaters främsta namn och
stöttepelaren när det gällde den stora
dramatiken. Till hans bästa skapelser
fi ån denna tid höra Konung Birger i
B. von Beskows ”Torkel Knutsson”,
Caligula i ”Fäktaren från Ravenna”
och titelrollen i Shakespeares
”Richard II”. Den sistn. rollen blev en av
hans stora konstnärliga segrar.
Naturligt var att S. gjorde gestalten mer
sympatisk än den egentligen är, men
han fick tillfälle att spela ut hela sitt
register. Den danske teaterskribenten
Bournonville, som var en av S:s
närmaste vänner och vars inflytande var
av stor betydelse för S:s utveckling,
framhävde särskilt S:s förmåga att
samla det disparata hos en
personlighet och forma en scenisk harmoni
därav. Till S:s stora framgångar
hörde också titelrollen i Wecksells drama
”Daniel Hjort” och framför allt
titelrollen i Byrons sorgespel
”Sardana-palus”, där S. än en gång beundrades
för sin förmåga att ge rika uttryck för
hela skalan av sinnesstämningar. Ännu
en stor uppgift inom det klassiska
skådespelet fick S. med huvudrollen i
Goethes ”Egmont”, som till alla delar
passade S:s natur. Glansfull var
framställningen av Shakespeares
”Ti-mon av Athen”. Till de mest
uppmärksammade prestationerna från
denna tid hörde också S:s tolkning av
titelrollen i
Molières”Tartuffe”,Leon-tes i Shakespeares ”En vintersaga”
betecknades som en mästerlig kontrast
till Hamlettolkningen. Nästa stora
Shakespeareroll, ”Richard III”, var
ännu ett uttryck för S:s mogna
konstnärskap. Med dessa roller hade S. —
ännu knappt femtioårig -— passerat
höjdpunkten av sin konstnärsbana.
Mot slutet av 1870-talet framträdde
han alltmera sällan, och på grund av
tilltagande sjuklighet tog han 1881
farväl av publiken som Frans I i
Scribes ”Drottning Margaretas sagor”
och drog sig därefter definitivt
tillbaka till privatlivet. Han deltog sällan
i sällskapslivet, vilket han f. ö.
knappast gjort under hela sin
skådespe-larbana. Märkligt är att han aldrig
uppträdde utanför K. teatern, vare
sig vid gästspel eller turnéer. — S.
var en målmedvetet och ambitiöst
arbetande konstnär, som utarbetade sina
roller minutiöst noggrant. Som repr.
för den högre romantiska
skådespelarkonsten var han en av de främsta —
och sista —• i vårt land. Att det stora
dramat så länge lyckades hålla sig
kvar på repertoaren torde till stor del
ha berott på honom. Betecknande är
Edvard Bäckströms ord: ”Hr Swartz
ligger sjuk och med honom, synes det,
vårt sorgespel”. — S. erhöll Litteris
et artibus 1873 och belönades 1876
med Sv. akad:s stora guldmedalj.
—-Gift 1854 med skådespelerskan Rosa
Alfonsina Clementina Fehrnström.
■—-Litt.: Bo Bergman, ”E. S.” (1938).
H. U.
8. Swartz, Carl Johan Gustaf,
affärsman, politiker, ämbetsman, f. 5
juni 1858 i Norrköping, J 6 nov. 1926
i Stockholm. Son till S. 5. — Efter
mogenhetsex. i Norrköping 1877
studerade S. vid univ. i Bonn och
Uppsala och avlade 1880 jur.
preliminär-ex. Han återvände följ, år till
Norrköping för att efter faderns död
övertaga ledningen av tobaksfirman Petter
Swartz. I sin hemstads kommunala liv
intog han snart den framskjutna ställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
