Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Sverker d. ä. - 2. Sverker (d. y.) Karlsson - Svinhufvud, släkt - (Svinhufvud), Otto Olofsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker (d. y.) Karlsson
396
Svinhufvud
nealogier son till den i
Linköpings-bygden bosatte Korn-Ube. Hans val
till konung vid början av 1130-talet
betecknade ett slut på de långvariga
tronstriderna i Sverige. Genom sitt
giftermål med Ulvhild, dotter till
drottning Margareta Fredkulla, torde
han ha förvärvat ökat anseende och
rikedom. Tack vare konungaparets
intresse och gåvor kunde utländska
cisterciensmunkar grunda ett kloster
i Alvastra 1143. Efter Ulvhilds död
ingick S. äktenskap med den polska
prinsessan Rikissa (bd 6 s. 289),
som tidigare varit gift med den
danske prinsen Magnus Nilsson,
vilken omkr. 1130 framträtt som sv.
tronpretendent och motkonung. S.
förde en mycket kyrkovänlig politik,
och på det stora kyrkomötet i
Linköping 1153 fattades bl. a. beslut om
ökat rättsskydd för prästerskapet och
om erläggandet av peterspenningens
skatt till påven. Även
stiftsorganisa-tionen blev då radikalt omreglerad.
Dock kunde man ej enas om till
vilken ort ett ifrågasatt sv.
ärkebiskopssäte skulle förläggas. Detta anses ha
sammanhängt med en ökad splittring
inom riket. S:s son jarlen Johan blev
dräpt på ett ting av en förbittrad
allmoge. Ett danskt anfallskrig mot
Småland vintern 1153—54 blev
emellertid tillbakaslaget, och kort
därpå torde S. verksamt ha
understött det lyckade upproret mot den
danske konungen Sven, vilket bl. a.
leddes av S:s styvson Knut
Magnusson. S. uppgives ha mördats av en
av sina hirdmän, då han vid julottan
for till kyrkan. Enligt Saxo stod en
tronpretendent, den danske prinsen
Magnus Henriksson, bakom mordet.
Detta skulle enligt en senare
tradition ha skett vid Alvastra, där man
sedan lät uppföra ett särskilt
gravkapell för S. och hans familj. Detta
kapell har sedermera utgrävts och
identifierats av Otto Frödin. A. S-k
2. Sverker (d. y.) Karlsson,
konung, f. omkr. 1165, f 1210.
Föräldrar: konung Karl Sverkersson och
drottning Kristina av den skånska
stormansätten Hvide. Sonson till
S. 1. — Sedan fadern av
tronpretendenten Knut Eriksson bragts om
livet 1167, fördes den lille S. till
Danmark, där han åtnjöt sina
mäktiga fränders, bl. a. konung
Valdemar den stores, skydd. Han
äktade här sin släkting Benedicta
av Hvide-ätten (bd 1 s. 207). Då
konung Knut Eriksson avled 1196,
åstadkom den mäktige sveajarlen
Birger Brosa en kompromiss i
tronföljds-frågan. S. skulle erkännas som
konung mot villkor att en av Knut
Erikssons söner bleve hans
efterträdare. Efter Benedictas död ingick S.
äktenskap med jarlen Birger Brosas
dotter Ingegerd (bd 4 s. 11), som
1201 födde honom sonen Johan.
Efter morfaderns död följ, år
upphöjdes denne av fadern nominellt
till innehavare av jarlsämbetet, vilket
väckte förbittring hos de stormän,
som ansågo att någon av Knut
Erikssons söner voro berättigade till
tronföljden. S. sökte stöd hos kyrkan
enligt sina förfäders föredöme. Han
utvidgade därför väsentligt dess
privilegier såväl i rättsligt som ekonomiskt
avseende, troligen i samband med en
kungakröning i Uppsala 1200.
Sålunda skulle präster i brottmål ej
rannsakas inför världsliga domstolar, och
ej heller skulle kyrkans egendom
beskattas av staten. Dessa
medgivanden anses ha konstituerat det
andliga frälset i Sverige, vilket
utvidgades genom samtida krav från
påvestolen på att lekmän skulle ha full
frihet att testamentera
jordegendomar till kyrkan. Omkr. 1204 utbröt
öppen konflikt mellan S. och Knut
Erikssons söner. Erik Knutsson begav
sig till sina norska släktingar och
igångsatte därifrån ett upprorsförsök.
S. besegrade rebellerna 1205 vid
Älgarås i Västergötland, där tre av Eriks
bröder dräptes. Följ, år utbröt ett
uppror i Svealandskapen. S. måste
söka stöd hos sina danska släktingar.
Den danska hären led nyåret 1208 ett
nederlag vid Lena i Västergötland och
S. måste ånyo fly till Danmark.
Tillsammans med den fördrivne
ärkebiskopen Valerius vädjade han till
påven Innocentius om dennes
intervention i tronstriden. Påven hotade
också Erik Knutsson med interdikt,
om ej S. återfinge sin krona. Det är
möjligt att S. härigenom återfick en
del av riket. Han stupade emellertid
redan 1210 i en blodig drabbning
vid ”Gestilren” med de av Folke jarl
anförda uppländska stormännen och
blev sedan begravd i Alvastra. S.
torde ha varit gift redan före sin
tron-bestigning, ty en hans son Karl
Sverkersson stupade i Trondheim 1198
kort efter sitt giftermål med konung
Sverres dotter Ingeborg. Från denne
härstammar möjligen den medeltida
ätt, som förde en ”ulv” i vapnet.
A. S-k
Svinhufvud, adelssläkt med
ursprung i en gammal frälsesläkt i
Dalarna, vilken i vapnet förde ett
svinhuvud. Till denna släkt hörde
bergsmannen Måns Nilsson i Aspeboda
(bd 5 s. 368) och på mödernet
biskopen Otto Olofsson (se nedan).
Från samma frälsesläkt härstamma på
kvinnolinjen ätterna S. af Qvalstad
och S. i Västergötland. —
Häradshövdingen och landsdomaren i
Dalarna Per Jönsson skrivare (J efter
1516), vars hustru var befryndad med
släkten S., blev farfar till
häradshövdingen i Jönåker i Södermanland Per
Hansson (f före 1579), som 1574
adlades med namnet S.; ätten
introducerades 1627 och kallades
sedermera S. af Qvalstad. Från en
sonson till honom härstamma alla nu
levande medl. av ätten, vilken sedan
1809 ej varit representerad i Sverige;
den introducerades 1818 på
riddar-huset i Finland. — Skräddaren och
bergsmannen vid Stora Kopparberget
i Dalarna Torkel Andersson (omtalad
1538—39) blev far till Daniel
Tor-kelsson till Främby i Dalarna. Denne,
vars första hustru var sondotterdotter
till ovannämnde Per Jönsson skrivare,
adlades 1581. År 1633 introducerades
ätten, sedermera kallad S. i
Västergötland. Från två sonsons
söner till Daniel Torkelsson, bröderna
kaptenen Carl S. (f efter 1676) och
löjtnanten Lennart S. (f 1695)
härstamma ättens nu levande två
huvudgrenar. En ättling i sjätte led till den
sistn. var brandchefen i Stockholm
Axel Adolf Samuel S. (f. 1867, J
1939). — En sonsons sonson till
Daniel Torkelsson, inspektören på Åbro
bruk i Ockelbo skn, Gästrikland,
Daniel Qvist (f. 1662, f 1756) bortlade
namnet S. Han blev farfar till
bruksägaren och bergmästaren Bengt
Andersson Qvist (bd 6 s. 192).
(Svinhufvud), Otto
Olofsson, biskop, f. i början på
1460-talet vid Kopparberget, f 1522.
Föräldrar: bergsmannen Olof Olsson och
Ingeborg Jönsdotter (Svinhufvud).
Om S:s fädernesläkt se Swedenborg
(s. 371). — Inskriven vid univ. i
Rostock 1480 blev S. vintern 1481—82
baccalaureus och vintern 1488—89 fil.
mag. I början på 1490-talet uppehöll
han sig i Rom, där han hänsynslöst
sökte utnyttja uppkomna
konjunkturer för att vinna en snabb befordran,
dock utan att lyckas. Först sedan han
återkommit till Sverige, kröntes hans
ansträngningar med framgång. Är 1496
blev han domprost i Västerås och
1501 biskop där. — Spridda
vittnesbörd tyda på att S. med nit och iver
skött sina episkopala åligganden.
Bl. a. införde han ett tryckt
Brevia-rium (1513) för att inom stiftet
åstadkomma större enhetlighet
beträffande kyrkobruken. Vidare byggde
han till domkyrkan och strävade efter
att försköna dess inre. Men liksom de
övriga av den tidens biskopar är S.
mest känd genom sin politiska
verksamhet. Dess första skede
kännetecknas av anslutning till Sturarna, den
väg som förde S. till biskopsstolen.
Är 1501 var han med i Sten Sture
d. ä:s upprorsrörelse mot konung
Hans, användes av riksföreståndaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
