Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Söderberg, Hjalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Söderberg
420
Söderberg
Hjalmar Söderberg.
ned på hyckleri, dumhet och
svam-mel. Sina tidigare korta berättelser
och skisser samlade han i
”Historiet-ter” (1898); senare samlingar äro
”Främlingarna” (1903), ”Det
mörknar öfver vägen” (1907), ”Den
talangfulla draken” (1913) och ”Resan
till Rom” (1929). — En plats för sig
i dessa arbeten inta de kvicka
satirerna över förstockad moralism,
förljugenhet och inskränkthet. Här är S:s
läromästare Anatole France. I övrigt
är föredömet snarare Maupassant,
vars välvilligt ironiska, vemodigt
pessimistiska eller grymt avslöjande
människoskildring S. beundrade. Bland
historietterna finnas sagomotiv,
utnyttjade med ironiskt allvar, och
spydigt hopsatta middagsdiskussioner
med spirituella inlägg i aktuella
sociala och politiska frågor, men först
och främst mästerligt koncentrerade
bilder av människoöden, sedda i
blixtbelysning. ■—■ Spleen och pessimism
karakterisera S. under hans tidigare
författarskap. Sedermera överväga
skarpsynta iakttagelser och klokt
un
derfundiga reflexioner. Genom sin
ironiska skärpa irriterade S. ofta
publiken såväl som de moraliserande
kritikerna. Också hans allmänt
passiva livsinställning, präglad av
desillusion, väckte irritation. Dock var S.
långtifrån känslokall; en djupt
personlig melankoli går som en
underström genom hela hans produktion.
— S. skrev även en del mindre
betydande dikter, som han till en del
under olika förevändningar smugglade
in i sina prosaverk; ett urval trycktes
i ”Valda sidor” (1908), i ”Vers och
varia” (1921) och i ”Samlade verk”
(1, 1943). ■—• S:s egentliga
för-fattardebut skedde med romanen
”Förvillelser” (1895), skriven i en av
Herman Bang påverkad
impressionistisk stil. Romanen inledde den s. k.
flanörlitteraturen. Den skildrar en
ung medicine studerandes
dagdrivar-liv och sexuella och ekonomiska
snedsprång. Skildringstekniken
karakteriseras av att avslöjanden och
väsentliga upplysningar lämnas liksom i
förbigående, vilket stärker det intryck
av objektivitet, som är en av
romanens konstnärliga tillgångar. Stor roll
spelar miljöskildringen. I detta
hem-bygdsdiktningens speciella årtionde är
S. den, som främst inspirerats av
”stadens sångmö”; redan debutarbetet
äger omisskännlig lokalkolorit med
huvudstadens utsikter, byggnader,
gator och torg sedda i skiftande
belysningar och stämningar. I
utvecklingsromanen ”Martin Bircks ungdom”
(1901, påbörjad 1891) återupplever
S. delvis sin egen barndom och
ungdom. Till förebilderna för denna
roman kan man räkna ”Röda rummet”
och ”Tjänstekvinnans son”. Dock
skildrar S. en ung känslomänniskas
och fritänkares svårigheter att
inrangera sig i samhället utan den
strindbergska upprördheten,
indignationen och kraften. Vemod och
resignation prägla boken och ge den
en säregen melankolisk skönhet. Som
alltid hos S. dominerar i densamma
en illusionslös skepticism, grundad på
en deterministisk livsuppfattning, som
dock ej utesluter det moraliska patos
och det medlidande, som voro lika
karakteristiska för S. — S. hade velat
”skriva ett arbete, som på en gång
var en tankebok och en helstöpt
roman”. Själv ansåg han, att han
lyckats först med ”Doktor Glas” (1905),
skriven i dagboksform. Bokens hjälte
blir mördare för att rädda en kvinna
från ett olyckligt äktenskap. S. har
senare likställt denna handling med
ett tyrannmord, men frågan om dess
berättigande besvaras endast
halvhjärtat. S. har uppgivit, att
huvudpersonens tankar ”till en mycket stor
del” äro hans egna, men föregångare
till denna romanfigur finnas i en rad
1800-talsromaner, bl. a. Jonas Lies
”Naar sol gaar ned” och Dostojevskis
”Brott och straff”. — S:s sista roman
är ”Den allvarsamma leken” (1912).
Där skildras en kärlekshistoria med
intensitet och en i sv. litteratur
ovanlig analyseringsförmåga;
lyckoillusio-nen slutar i äckel och tom resignation.
Året efter denna romans utgivning
skrev S. diktcykeln ”Mitt år”, där
hans erotiska besvikelse mera öppet
fick självbekännelsens form.
Handlingen i ”Den allvarsamma leken”
utspelas mot interiörer från
journalistkretsar i sekelskiftets Stockholm. —
Skådespelet ”Gertrud” (1906) är ett
fast uppbyggt resonemangsdrama i
Ibsens stil, som handlar om en man
som svikit sin kärlek för sitt kall. Dess
motto är det bekanta ”Jag tror på
köttets lust och själens obotliga
ensamhet”. Enaktsdramat
”Aftonstjärnan” (1912) kan i sin teknik
påminna om en senare tids dramatik
därigenom att förf, laborerar med
växelvis samtalande och tigande grupper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
