Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomæus, Thomé, Thomée, släkt - 1. Thomæus, Jöran Jakob - 2. Thomander, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thomæus
509
Thomander
Andreas T., Johan Christian (f. 1737,
f 1798), lagman och landshövding,
ändrade släktnamnet till Thomée och
adlades 1773 med namnet Adelsköld
(se denna släkt). — Litt.: O.
Thomée, ”Slägten T. (Thomée, Thomé
och Adelsköld). Stamtafla och
biografier” (1898).
1. Thomæus, Jöran Jakob,
präst, skriftställare, f. 5 april 1786
på Skepparp i Ravlunda skn,
Kris-tianst. län, f 2 aug. 1845, dödad av
blixten under en resa i Harplinge
skn, Hall. län. Föräldrar: prosten
Thomas T. och Elsa Sophia
Man-dorff. — Genom fadern hade T.
tidigt intresserats för den förromantiska
tyska och engelska litteraturen samt
också tagit intryck från
herrnhutis-men. Efter skolgång i Karlshamn blev
han student i Lund 1802,
konfirmerades s. å. för Henric Schartau och
prästvigdes 1809. Hans religiositet
var då fortfarande närmast av
herrn-hutisk typ, men han ställde sig snart
alltmer kritisk till brödraförsamlingen.
Sin fromhet tolkade han i
förroman-tiskt präglade dikter såsom
”Enslig-hetstankar af en ung Studerande
under sjuklige stunder” (1810), ”Sånger
öfver Jesu lidande” (1812) etc. Han
sände in ett 20-tal psalmer till
psalm-bokskommittén, men de blevo hårt
bedömda av Wallin och enligt T. själv
återfinnes blott en, ehuru mycket
förändrad och utan T:s
författarnamn, i 1819 års psalmbok. T.
utsatte i sin tur det Wallinska förslaget
för en omild, framför allt
konfessionellt motiverad kritik. — T:s
prästerliga karriär blev motig. Han
flyttades som adjunkt från plats till plats
-—• det längsta förordnandet var som
vice pastor i Stävie 1815—24 — tills
han 1828 utnämndes till kyrkoherde
i Kristianstad och Vä. S. å. som
han tillträdde (1830) erhöll han
prosttiteln. Sedan 1817 hade han
Jöran Jakob Thomæus. Efter målning av J. J.
Ringdahl och K. P. Lehman.
också titeln hovpredikant. Under
Stävietiden umgicks han med
Schartau och påverkades starkt av denne.
Han berömde sig också av att ha
varit den förste, som efter Schartaus
död —■ genom en artikel i tidskriften
Uriel 1825 — hade ”fästat allmänna
uppmärksamheten på den sällsynte
mannen”. Den självständige och
originelle prosten var i politiskt avseende
liberal och prisade, väl som en följd
av sina kontroverser med
domkapitlet, den presbyterianska kyrkostyrelsen
framför den episkopala. Populär tycks
han ej ha varit i Kristianstad. — Sitt
huvudintresse ägnade T. ett
omfattande kyrkohistoriskt författarskap.
Hans ”Christna kyrkans historia i
Sverige” (1817; 1835—38 i ny,
utvidgad uppl. under titeln
”Skandinaviens kyrkohäfder”, 1—2),
”Märkvärdigheter ur allmänna kyrkohistorien”
(1—2, 1827), ”Lefvernesbeskrifning
om Erasmus från Rotterdam” (1830)
m. fl. verk byggde väl icke på
originalforskningar, men fyllde en lucka i
samtidens facklitteratur och
användes flitigt, liksom hans historiska
skolböcker. — Gift 1830 med Hedvig
Christina Magdalena Bexell. — Litt:
E. Newman, ”Nordskånska
väckelserörelser under 1800-talet. I.” (1925);
A. Arvastsson, ”En folkväckare och
folkbildare” (Vår kyrka, 13, 1946).
S. G.
2. Thomander, Johan
Hen-r i k, biskop, politiker, f. 16 juni
1798 i Fjälkinge skn, Kristianst. län,
f 9 juli 1865 i Lund. Föräldrar: v.
pastorn Albrecht Johan Pisarski och
Maria Sophia Thomaeus. Systerson
till T. 1. — Då ett tillämnat
äktenskap mellan T :s föräldrar gick om
intet, kom han att uppfostras av sin
mormor i Karlshamn. Är 1812 blev
T. student i Lund, men hans
akademiska studier måste långa tider
avbrytas på grund av hans dåliga
ekonomi och enständiga vägran att ta
emot hjälp av andra. Han försörjde
sig mestadels som informator. Är
1820 avlade han sin teologiska ex.
och prästvigdes 1821. Efter en tid
som militärpastor och privatlärare
i Karlshamn blev han 1827 docent
vid det teologiska seminariet, 1831
e. o. adjunkt, 1833 prof, i
pastoralteologi och 1845 i dogmatik och
moralteologi, allt i Lund. Ären 1850
-—56 (tillträdde 1851) var T.
domprost i Göteborg samt var från 1856
till sin död biskop i Lund. Ären
1840—56 var han riksdagsled. och
vid alla riksdagar utom två tillika
medl. av statsutskottet. Han invaldes
1855 i Sv. akad. —• T. vann först
ryktbarhet genom sina litterära övers.
Han utgav 1825 förnämliga
tolkningar av flera Shakespearedramer; hans
övers, blevo på grund av sitt
realis
tiska och friska ordval och sin
okonventionella ton förebildliga för senare
översättare. Även av klassiska och
romantiska förf, utgav han tolkningar
och vann anseende som sin tids
främste litteräre översättare. —■ Då
T. 1826 kallades som docent till Lund
väntade man av honom och flera
andra en pånyttfödelse av den sv.
teologien, som vid denna tid befann
sig i ett bottenläge. Han kom också
snart att jämte Henrik Reuterdahl
bli den ledande vid den teologiska
fakulteten. Ett språkrör för sina
principer skapade de med Theologisk
Quartalskrift, som de utgå vo 1828—
32 och 1836—40, och där de
publicerade mycket av sin produktion. Där
proklamerades som grundprincip
vetenskapens och forskningens frihet.
Utgivarna hävdade kritikens rätt
också inom teologien: ”Kritiken är
vetenskapens vakande tillstånd”. Att
bannlysa kätterier var ej vetenskapens
utan trons och kyrkans sak. Avsikten
med tidskr. var, att den skulle bidra
till att skapa fram en självständig sv.
teologi, som förhöll sig kritisk mot
det tyska inflytandet, som då var
övermäktigt. T. själv bidrog bl. a.
med utmärkta recensioner, särskilt av
homiletisk litteratur. Han visade bl. a.
här sin uppskattning av Schartau som
predikant. Detta stämde också väl
med hans teologiska ståndpunkt. T.
var nämligen som teolog konservativ,
fastän hans allmänna inställning och
tänkesätt i övrigt voro avgjort
liberala. Den ortodoxa tron, bibelns och
bekännelseskrifternas auktoritet ansåg
han som den omistliga grunden för
kyrka och kristet fromhetsliv. Ett
egendomligt uttryck för hans
konservativa kristendomssyn och på
samma gång för hans liberala
förståelse för de separatistiska
norrlands-läsarna är hans utgåva av Wallins
psalmbok 1849. Tills, med bl. a.
Peter Wieselgren rensade han ut alla
rationalistiska eller neologiska
nymodigheter ur psalmboken för att mildra
läsarnas opposition och häva deras
separatistiska tendenser. Han visade
överhuvud mycken förståelse för
väckelsens folk och hävdade lekmännens
rätt till inflytande inom kyrkan, detta
i strid särskilt mot den högkyrkliga
och klerikala inställningen hos
Lunda-fakulteten vid 1800-talets mitt. Som
led. av kyrkolagskommittén från
1833 och som riksdagsman kämpade
T. för sina liberala kyrkopolitiska
idéer. På kyrkolagskommitténs
slutliga förslag 1846 hade han ett
avgörande inflytande, sedan han anvisat
riktningen bl. a. genom att
dessförinnan utge ett eget lagförslag. Han
ivrade särskilt för två viktiga frågor,
konventikelplakatets upphävande och
inrättandet av kyrkomötet. Sina av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
