Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Thomander, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thomander
510
Thomander
Johan Henrik Thomander.
görande insatser för dessa frågors
lösning gjorde han inte minst i
riksdagen. Där trädde han också in för
nykterhetslagstiftningen. Han var ett
värdefullt stöd för sin vän
Wiesel-gren i nykterhetsarbetet. Som god
liberal var han också i riksdagen en
avgjord anhängare av
representationsreformen. Är 1840 förordade han i
diskussionen en enda kammare och
ville indela väljarna efter yrke i 13
klasser. Senare övergav han denna
linje och torde bl. a. huvudsakligen
ha författat ett av ett liberalt
reformsällskap framlagt kompromissförslag
1844 samt fungerade som ordf, i ett
främst av bondeståndet stött
reformsällskap 1851. Även när det gällde
undervisningsfrågorna, gjorde han sin
röst hörd. Ett uttryck för hans
meningar i kyrkopolitiken och
skolfrågorna ge hans skrifter ”Om svenska
kyrkans och skolans angelägenheter”
(1853) och ”De kyrkliga frågorna”
(1860). T. var visserligen som
politiker liberal men ingen rabulist. Han
ville, att det nya skulle växa samman
med det som var bra i det gamla.
Han var ingen partigängare utan
personlig och självständig och stod
konsekvent fast vid sina en gång intagna
ståndpunkter, även om detta ibland
kunde innebära att han bröt med
tidigare meningsfränder. T. betraktas
som en av sin tids främsta
parlamentariska talare. Han var fruktad av
motståndarna på grund av sitt
skarpsinne, sin lätthet att finna slående
argument och uttryck och sin
respektlösa humor. Hans skämtsamhet, även
när det gällde allvarliga ting, stötte
många mera begränsade naturer och
gav honom ett drag av lättsinne och
hållningslöshet, vilket dock mest var
ett sken. Ty i grunden var T. en
djupt allvarlig natur. Han svängde
mellan motsatta känslolägen, särskilt
mellan överlägsenhetskänslor och
övermod å ena sidan och starka
öd-mjukhetskrav å den andra. Hans
jämvikt var ständigt tillkämpad. En
försoning mellan de stridande elementen
i hans inre skänkte honom hans
starka religiositet. Denna kommer till
uttryck i hans predikningar. Sin största
berömmelse vann han hos sin
samtid som predikant. Redan den yttre
gestalten imponerade. ”Hvem, som en
gång sett honom, kan väl förgäta den
ståtliga gestalten, det af rika lockar
omfattade hufvudet med dess
gedigna, karaktersfulla former” (G.
Ljunggren ). Rösten var kraftig och
välmo-dulerad. Stilen förråder hans andliga
släktskap med romantikens skalder.
Han talade gärna i poetiska biiderutan
att därför verka konstlad eller
uppstyltad, skrev sällan ut sina
predikningar utan improviserade med stor
lätthet. Han bars av sin starka
religiösa känsla, sin lidelsefulla
övertygelse. Centrum i hans förkunnelse var
tron på försoningen. Ett officiellt
erkännande för sin talekonst fick T.
1849, då Sv. akad. tilldelade honom
sitt stora pris för vältalighet utom
tävlan. Ett visst intryck av hans
storhet som predikant ge hans
predikosamlingar ”Predikningar och
skrifte-tal” (1829) och ”Predikningar öfver
alla årets sön- och högtidsdagärs
evangelier” (1—2, 1849). Dessa
samlingar översattes också till danska. T.
var nämligen mycket uppskattad i
Danmark, bl. a. därför att han
framträtt som en förgrundsgestalt inom
studentskandinavismen. Är 1836 hade
han kreerats till teol. dr i
Köpenhamn. — Som biskop i Lund gjorde
T. märkliga insatser. Genom täta
visitationsresor övervakade han det
kyrkliga arbetet och gav många
impulser för prästernas verksamhet. I
detta syfte sammankallade han
prästerskapet till konferenser även mellan
de vanliga prästmötena. Därigenom
verkade han förebildlig för landets
övriga stiftschefer. Ett av hans stora
intressen var den yttre missionen. Han
tillhörde också stiftarna av Lunds
missionssällskap 1845. T. är en av de
stora personligheterna i 1800-talets sv.
kulturhistoria. Hans andliga rörlighet
och mottaglighet gjorde honom till
nya idéers banerförare. Hans
genialitet särskilt som talare och debattör
gjorde, att han också kunde övertyga
andra om dessa idéers bärkraft.
Genom detta och sitt konsekventa
fasthållande vid de liberala
reformidéerna blev han en av de främsta
upphovsmännen till reformer, som varit
väsentliga för det moderna Sveriges
framväxt. Hans viktigaste skrifter
ut-gåvos i 3 bd 1878—79. A. Ahnfelt
utgav 1876 ”Tankar och löjen. Bel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
