Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gördel omkring sitt bördiga sköt,
lik grönskade skogen, den fagra knöt.
Dess röst liksom österns morgondagg var,
dess gång lik en vind som kring bergspetsen far.
Dess tron på sju holmar min hand hade byggt,
dess fotpall, på snäckor, där vaggade tryggt.
Och björnen vaktade hennes borg,
där Göa uthvälfde sin axfyllda korg.
Hur modig, hur trogen min furstliga hälft!
En knotande suck hennes bröst aldrig hvälft,
Som isfjällar härdad, orygglig som de,
hon gaf mig ett handslag som göter blott ge.
I harnesk, som sköldmö, hon ofta stod
och spillde för Gylfes lugn sitt blod.
Fast våldsmannen rasade, mäktig och vred,
hon svor mig dock åter sin trohetsed: —
men fåfängt de rytande jättar jag slog;
en tvåhöfdad rese om ryggen mig tog.
Sent slet jag mig lös, med en blödande barm;
ack! sanslös hon låg då mot röfvarens arm!
förgäfves jag lyfte min hämnande hand,
den räckte ej fram till den blodiga strand!
Förgäfves jag vinkade mot dess brädd;
hon stal blott uppå mig en blick, så rädd."
”Ja!” — röt han åter som fjällstormen vild
”Ja! evigt hon är från mitt famntag skild.
I den mäktiga röfvarens band
står min trolofvade där!
Förgäfves hon gömmer sin Gylfes bild,
förgäfves hon stafvar, häpen och rädd,
de namn som jag skrifvit i hafsbräddens sand.
Ack! ensam klagar Gylfe här,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>