Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog slutligen mitt arbete för att gå. Då lade björn bort sin
pipa. Om han ändå hade varit ond och snäsig, ja, om han
ej hade lagt bort pipan, utan marscherat ut med den, stolt
som en nabob, och slagit hårdt igen dörren efter sig och
ej återkommit på hela aftonen, ja, då hade det kunnat vara
någon uppkomst för mig, någon tröst, något ”betaldt och
kvitteradt”, och jag hade kunnat låta vara och fara hela
den fatala historien. Men han gjorde intet af allt detta. Han
lade bort pipan och satt tyst kvar, och jag började strax få
samvetskval. Han gjorde inga grimaser heller, utan såg i
sina tidningar med en viss allvarsam, stilla min, som gick
mig till hjärtat. Jag bad honom läsa högt; han gjorde det,
men där var något i hans röst, som jag ej rätt stod ut med
att höra. I en slags kväfvande förbittring mot mig själf blef
jag ännu mera tyrannisk emot honom. Jag ryckte
tidningsbladet ifrån honom — det skulle vara lek, förstår du — och
sade, att jag ville läsa själf. Han såg på mig och lät mig
råda. Jag började nu med en kapabel och munter ton att läsa
om någon debatt i engelska underhuset. Men länge stod jag
ej ut härmed; jag brast i tårar, smög mig till björn, tog
honom om halsen och bad honom förlåta mitt elaka lynne
och min orimlighet. Utan att svara, höll han mig blott stilla
tryckt till sig, så ömt, så förlåtande. Jag såg ett par tårar
rinna helt sakta nedför hans kinder. Så har jag aldrig älskat
björn som i denna stund, i denna stund kände jag för honom
verklig kärlek. Jag ville begynna en liten förklaring, men
björn tystade min mun. Nu bad jag honom, ”om han höll
af mig”, ånyo tända sin pipa och röka den ut, just här
vid min sida. Han ville ej, men jag bad så länge och
innerligt, bad därom som ett tecken, att jag var förlåten, att han
slutligen gjorde som jag bad. Jag höll min näsa så mycket
i röken som möjligt. Den var nu för mig försoningens
offerdoft. En gång höll jag på att pusta, men jag förvandlade
det i en suck och sade: ”Ack, min egen björn, hustrun hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
