Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyst och fruktande satte hon sig vid fönstret att vänta
sin älskling. För honom kunde hon utgjuta sina bekymmer,
och hos honom skulle hon säkert finna tröst.
Arve lät icke länge vänta på sig. Lifvad af hopp och
kärlek, ilade han mot sin älskade, och hon lutade sig
darrande till hans bröst, där hon framhviskade sin oro öfver
faderns obegripliga och ovanliga handlingssätt.
”Hvad än må komma,” sade Arve och tryckte henne
fastare intill sitt hjärta, ”så låt oss ej bortkasta i sorg de
ögonblick, då vi kunna vara lyckliga. Hvem vet hur länge
sällheten räcker? Redan i går, när jag först fick sluta dig i
mina armar, tyckte jag det var omöjligt att en människa
under hela sitt lif kunde få äga en sådan lycka. Men ännu
är du min Gabriella, min trolofvade brud, och när jag sä
håller dig, finns hvarken jorden eller dess bekymmer till
för mig.”
Gabriella kände vid detta språk äfven en stor del af
sin egen oro försvinna. Åter satt hon vid sin älskares sida,
men på det att de ej, i händelse Anton återkomme, skulle
bli så obehagligt störda som sist, voro gardinerna halft
tilldragna. Och nu, glömmande både Haraldssons, Birgers och
Erikas återkomst, genomlefde de en timma såsom en minut.
Gabriellas läppar glödde som drufvor under Arves eldiga
kyssar. Men hastigt bleknade på en gång rosen, som brann
på hennes kind, en häftig ryckning flög genom hennes
lemmar, hårdt kramade hon Arves hand, och med en blick,
snarlik den, som en döende i skilsmässan kastar på sin
kärleks föremål, drog hon sig ur hans armar.
”Hvad i Guds namn skrämmer dig så, min Gabriella?”
frågade Arve undrande och bemödade sig att åter draga
henne i sin famn. Men med en förtviflad åtbörd flög hon upp
och sträckte hufvudet i lyssnande ställning framåt. ”Hör
du?” hviskade hon med återhållen andedräkt.
”Ja, det klappar.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
