Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Å, Herre Jesus — källarn, som är full med krut!”
ropade Petter Lindgren. I detsamma klingade en fönsterruta,
luckorna flögo upp och en flamma från själfva källardörren
elektriserade, i förening med ordet ”krut”, samtliga
krono-betjänterna. Nöjda att bärga sina egna lif, gåfvo de sig icke
tid att tänka på fångarna. I förskräckelsen och den
förfärande villervallan stod det hårdt nog för dem att komma ut
på husets baksida och uppåt berget, nästan i samma
ögonblick som fruntimren jämte fångarna, i hast lösgjorda af
Petter, skyndade ut genom förstugudörrarna på framsidan,
hvilka öppnades af den andre båtkarlen, som hade nyckeln.
”Nu fort i båten!” hviskade Petter och sprang förut att
lossa kedjan.
Jagade af orkanen och elden, flögo Tistelöns husvilla
invånare omkring hvarandra, men hamnade slutligen i båten.
Emellertid hade länsmannen med sina karlar hunnit
spetsen af berget. Men finnes en bild motsvarande deras
vanmäktiga raseri, då de, vändande sig om, sågo fångarna
med de öfriga hasta ned i båten!
”Ha ha ha,” skrek Haraldsson, som stod på ena toften,
”fick I något för besväret, era satar? Hälsa de åsnorna, som
kalla sig höglofliga magistraten i Marstrand, och hela
häradsrätten sen, att gamle Haraldsson inte var så lätt fångad och
att de en annan gång få skaffa sig pålitligare arensvenner,
om sådan jakt skall ...” Ifall gubbens här afbrutna utgjutelse
ej nådde de öron, för hvilka den var bestämd, så njöt han
åtminstone själf af den fröjden att få håna sina lurade fiender.
Båten lyftades nu af den första svallvågen.
Mårten rasade. Deras egen båt var för långt borta,
för liten för den olika striden och för bräcklig i stormen.
Mårten hörde ej länsmannens försäkringar, att de ej skulle
hinna stort stycke, förrän de ertappades, sedan de blifvit
efterlysta. Han var döf, men sinnesrörelserna i hans själ
häfdes liksom böljorna vid stranden. Skulle han overksam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
