Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skogen aldrig tonat: så tyckte han. Han ville gifva ord åt
hvad han förnam, men kunde icke. Så mycket uppfattade
han dock, att i sången voro sammansmälta värdighet och
vrede, kval och mannamod, dystra rön och segervisshet.
Men bland dessa toner hördes andra, som icke voro
stormens. Det ropade ute i skogen Alako, Alako! — och
Assims anlete, som uttryckt något svärmiskt och
drömmande, fick då prägeln af en helt vaken och lyssnande
förvåning. När han öfvertygats, att örat icke gäckat honom,
sade han med hög röst till Singoalla:
”Här i skogen äro människor, som åkalla vårt folks
gud!”
”Det är genljudet af min bön,” sade Singoalla och lyfte
sitt hufvud; ”jag har bedt mitt folks gud om försakelsens
kraft och fått den. Men hör du icke andra röster i skogen?
Hör du icke Erlands stämma och Sorgbarns?”
”Nej.”
”Natten är förskräckande för dem, som kunna frukta.
Måhända bäfvar Sorgbarns hjärta och förvillar rädslan hans
steg. Gå dem till mötes, Assim, och ledsaga dem hit!”
”Här är mycket att röna i natt i skogen,” sade Assim
och gick. —
Då han sent omsider återvände, bar han den döende
gossen i sin famn och lade honom vid Singoallas fötter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
