Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-... O •-.-•O* -..-o •-..-o 0 -.. 0**..-0 ’-.. 0•••..o.
Vt* 1111 .11 II, I ■ ■ I ...
förvånades öfver att se den blaserade major Lagerskiöld
dansa med en sådan energi. Men han hade satt sig i sinnet
att göra henne yr i hufvudet och ej släppa henne förrän hon
var fullständigt berusad.
Dansen började också snart att utöfva sin verkan på
henne; hon glömde allt hvad som omgaf henne, hon gled
omedvetet mer och mer in i hans armar, tinningarna bultade
och hennes hjärta klappade tätt intill hans. Hon skulle kunnat
fortsätta att dansa så, tills hon hade segnat ned utan
medvetande.
Men då han såg hur hon blef allt blekare och hur
dragen nervöst sammandrogo sig samt läpparna hoppressades
som i kramp, blef han rädd att hon skulle svimma, hvarför
han slutade tämligen tvärt och förde henne till en stol. Då
han släppte henne märkte han, att hon vacklade och gjorde
en famlande rörelse med handen. De stodo dolda bakom
en tät rad af dansande par, så att ingen kunde se dem i detta
ögonblick. Han lät armen ligga kvar om hennes lif och
höll henne tryckt intill sig några sekunder. Hon stod där
nästan medvetslös med slutna ögon och lade kinden emot
sin bara arm, som ännu hvilade på hans axel sedan dansen.
Hon vaknade först till besinning, då hon kände hans läppar
vidröra sin arm — då ryckte hon till och slog upp ögonen
samt såg på honom förvirradt och förskräckt, som då man
väckes upp ur en dröm. Plötsligt började blodet att strömma
tillbaka till hennes ansikte, så att hon blef purpurröd och tårar
trängde till ögonen.
Han kände, att han måste säga något för att förklara
sitt uppförande. Mångårig praktik hade gifvit honom en viss
fyndighet i sådana fall, och han framhviskade med ett ömt
tonfall: ”förlåt mig — jag visste inte hvad jag gjorde. Fröken
var så blek — och jag blef utom mig af förskräckelse, då
jag tänkte, att fröken kanske hade tagit skada af den häftiga
dansen.”
4. — Nationallitteratur. 18.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
