Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som bevistat högmässan i sin församlings kyrka nästan hvarje
söndag och gått till nattvarden två gånger om året. Men
hans obenägenhet att nu taga nattvarden härledde sig från
helt andra skäl — från samma inre motvilja att erkänna sig
stå vid den afgörande vändpunkten, som gör att människor
ofta i det längsta uppskjuta att skrifva sina testamenten.
Men grefven var så van att gifva vika för sin hustrus
milda, men oböjliga energi, att han snart gick in på hennes
önskan. Prästen skickades efter, ett improviseradt altare
framsattes bredvid sängen, grefvinnan klädde sig på öfligt
sätt i svart siden, och hela den talrika tjänarskaran kallades in.
Under alla dessa förberedelser syntes grefven oroligare
än någonsin. Ett nervöst, plågadt drag låg öfver hans
ansikte. Han hade en ohygglig känsla af att han åsåg
tillrustningarna till sin egen begrafning.
Prästen kom nu in med kalken och brödet; grefvinnan
trädde fram till sängen och knäföll där med en högljudd
snyft-ning. Tjänarne, som stodo i en halfcirkel kring sängen,
blefvo smittade af denna häftiga rörelse och började äfven
gråta och snyfta. Endast Hedvig tycktes oberörd af den
upprörda sinnesstämningen omkring henne; hennes ögon
voro fästa med ett ångestfullt forskande uttryck på den
sjukes ansikte. Hon såg hur hans blick irrade oroligt kring
rummet, och de blodlösa händerna, som grefvinnan hade lagt
tillsammans till bön, arbetade nervöst.
Prästen hade öppnat sin handbok och skulle just börja
läsa en bön, då grefven vinkade sin dotter till sig. ”Jag
vill ha ett löfte — ett löfte!” hviskade han. ”Om jag ej
hinner fullborda min själfbiografi, så måste du fortsätta där
jag slutar. Du ensam känner och förstår mig — jag vill ej
blifva dömd af främmande, som endast skola missförstå och
vanställa mina bevekelsegrunder. Vill du gifva mig detta
löfte?”
Ett drag af häftig smärta flög öfver Hedvigs ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
