Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grin, att det nog ginge ändå långsammare att låta ”trö” sig
ihjäl af gäss, men hon ämnade inte den vägen vandra, så
det var inte värdt de försökte — gässen nämligen — hvilket
med andra ord ville saga Pernilla med hennes afkomma
samt Stina och Stinas halfvuxna tös.
Och som mor Malena var stor och stark, med näfvar
som stodo i den innerligaste harmoni med hennes munreda,
så blef följden den, att hönan satt där hon satt, det vill säga
i ena hörnet af matmoderns säng, vid fotändan, där hon
hade sin rede i sänghalmen. Där kunde hon sitta de dagar
hon skulle värpa, nedborrad så att hon knappt syntes,
blinkande med sina uppspärrade ögon, då och då fixerande
något föremål på dynan, sänkande näbben och plockande
upp hvad hon kunde hitta; allt med det djupsinnigaste allvar,
som en höna ägnar och anstår. Dessemellan svassade hon
omkring på stugugolfvet, nickade med hufvudet för hvart
steg, kacklade sotto voce, icke utan sentimentalitet, troligen
i känslan att vara ensam och oförstådd, och grep sig så an
helt plötsligt och började sprätta med sina starka gråfjälliga
ben åt båda sidor och med en bredbent öfverlägsen
yrkesskicklighet, som visade att hon var af god extraktion.
Men Pernilla hade en pojke, en hvithårig, okarnmad
unge med smal hals och iklädd en frånvuxen gammal tröja,
som icke nådde dit den skulle, samt ett par slubbiga
moll-skinnsbyxor, hvilka blifvit afklippta på längden för hans
bruk, men hvilkas of vandel passat åt en vuxen karl. Denne
lofvande ungdom stack sällan sin näsa ut om stugans knut,
emedan han osvikligt väckte folkets jubel genom sin
byx-ofvandel, och han tyckte icke om offentligheten. Han var
för finkänslig för den. Vare därmed icke sagdt, att han
saknade talang, han besatt tvärtom en alldeles eminent
be-gåfning i sin genre — det var också det enda han ägde —:
han kunde härma hönan. Han ställde sig i position midt
på golfvet, och hvad helst hönan tog sig till, det gjorde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
