Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då knackade det på dörren.
”Stig in!”
Hon måste använda all sin själfbehärskning för att icke
harmen öfver att bli störd skulle höras i stämman. Det var
naturligtvis endast bud till aftonvarden. Hon såg sig liknöjd
tillbaka.
Men det var den lille. Han stod och höll i dörrlåset och
måste sträcka sin hand uppåt medan han gjorde det; så
liten var han.
”Mamma frågar om inte Nilla kan få flytta min säng
in hos tant?” sade han.
Barnaögonen voro så troskyldigt fästa på henne; han
var så säker om, att förslaget skulle glädja henne, och det
uppfyllde honom så helt och hållet. Hon ville pressa fram
ett nej, men det tvangs tillbaka som af en hemlighetsfull
makt och blef till ett ”jo”.
Med ett barns hela glädje öfver att få sofva i ett nytt
rum sprang han framåt korridoren och ropade:
”Jo, jag får, jag får! Nilla, jag får ligga därinne!”
Men hon, som stod och hörde honom, hon pressade
samman sina läppar, och harmen jäste ännu värre i det bittra
sinnet.
... På trots, på trots skulle hon visa dem . . . Ah! är det
då inte den första af alla mänskliga rättigheter: rättigheten
att få dö!
Så kom kvällsvardsbudet, och hon gick till bords. Det
var endast hon och svägerskan; barnen hade ätit förut.
Måltiden var tyst och man åt mest för syns skull. Svägerskan
var så underligt blid, det hade lagt sig som en sordin öfver
hennes eljes så hurtiga sätt. Då man reste sig för att säga
god natt, gick hon fram till sin gäst.
”Ottilia,” sade hon lågt, ”du är ond på mig. Jag vill
inte tvinga dig. Om du inte kan hålla ut, så skall du vara
fri. Du står inte under bevakning.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
