- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 18. Anne Charlotte Leffler; Ernst Ahlgren; Alfhild Agrell; Georg Nordensvan; A.U. Bååth; Ellen Key /
189

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon — som kallats Ottilia — stod redan med handen
på dörrlåset, hon hejdade sig och såg in i den talandes ansikte
med förvåning och misstro. Det yttrades ingenting mer,
de endast betraktade hvarandra, öga i öga; och dessa fasta
två blickar, som möttes, hade mer att säga än frågor och
svar och långa förklaringar.

”Jag ville inte det skulle vara tvång med Ejnar. Jag
menade väl.” — Det var åter den blonda, som talade. —
”När man har sju, kan man ju alltid ha råd att afstå en.”
Hon tillade det sista med ett fint litet leende, som gaf orden
ett slags dubbelmening, stack af mot de hvardagliga dragen
och gaf dem ett sken inifrån af godhet och intelligens.

”Jag har gjort dig orätt,” kom det inbundet och
motvilligt från den mörka.

”Jag vet det.”

I Ottilias ansikte kom det först en forskande fråga,
så gled den öfver i ett öfverlägsenhetens tysta förakt. Hvad
hon velat säga lönade ju icke ens mödan.

”God natt,” sade hon blott och sträckte fram sin hand.

Svägerskan höll den fast och såg på henne stadigt.

”Jag tror att lifvet kan kännas tungt nog för att man
kan vilja dö, utan att vara sinnessjuk,” sade hon.

Det lyste till i de djupt liggande ögonen, fientligheten
i uttrycket slappades, och det inbundna löste sig till
tacksamhet. Nu fanns den ju inte längre där: skammen att betraktas
som dåre!

Den kalla handen fick sista tryckningen af en annan,
som kändes lifsvarm och stark.

”Gör som du vill; — jag skall alltid förstå dig. Men
kyss min gosse, och skräm honom inte.”

Två människors förtroendefulla blick i blick, ljudet af
dörren som stängdes, och hon — som ville dö — stod ensam
i korridoren.

— Kyss min gosse och skräm honom inte, ljöd det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/18/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free