Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig till det yttersta. Hustrun dog trött och missmodig vid
några och fyratio år. Barn hade hon födt hvart år, men ”de
trifdes inte”. Små svarta kistor buros nästan med bestämda
mellanrum ut från Olof Karlsons gård. Ändtligen fick hon
en liten, som tycktes hågad att hålla i. Men när flickan var
sex år, ”orkade hon inte längre”. Det tog modern så, att
hon snart följde henne efter, och så satt änklingen ensam på
gården med den förstfödde, sonen Erik Albert, den enda af
barnen, som ”gått till”. Från en slö och förtryckt gosse växte
han upp till en slö och förtryckt man. Till sist glömde han
nästan af art tala, men så kom ungmor i huset och med henne
bättre dagar. Erik Albert hade sett henne på en dans, och
för första gången i sitt lif visade han en viljestyrka, som
nästan gick upp mot faderns egen. Henne skulle han ha och
ingen annan. Fadern var klok nog inse, att om en ung häst
tredskades, var det bättre att släppa efter tygeln för en gång.
Man fick honom bara så mycket säkrare i hand sedan. Han
visste också, på skvallerväg, att Hanna var den duktigaste
människa han kunde få i huset, om också hemgiften bara
låg i händerna. Frispråkig och modig var hon visst, men det
skulle han snart ta ur henne. Det gick likväl inte så lätt som
han hade trott. Hon gjorde hvad hon tyckte vara rätt och
billigt, arbetade för tre, men lät ingen, om det så var
gammelfar själf, drifva sig öfver förmågan. Erik Albert rent som
lefde upp under denna tid, fast det nog var svårt att se på
honom ”utvärtes”. Han hade nu en gång blifvit så fullkomligt
inpressad under en annans vilja, att han aldrig kunde göra
sig fri. Någon ”rifvande karl” skulle han aldrig bli, det visste
ungmor mer än väl; men hon tyckte bara så mycket mera
om honom för det — ”stackarn”. Ett år efter bröllopet fick
hon en gosse. På tredje dagen befallde gammelfar att modern
skulle stiga upp — så hade hans hustru fått göra, men Hanna
förklarade helt lugnt, att hon inte orkade. Hon låg sina åtta
dagar ut, men kom så ned i köket frisk och blomstrande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
