Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog med en sådan fart ihop med sysslorna, att hon snart
återvann den förlorade tiden. Från den betan betraktade
gammelfar sonhustrun med en viss aktning, och folket rent
förundrade sig öfver hur undfallande han kunde vara ibland,
när hon satte sig upp både emot skick och vanor och
handlade så, ”som samvetet bjöd”. Men den tunga, förlamande
stämning, som svärfadern förde med sig hvart han gick, den
orkade hon inte med. I början hade hon rent nött ut sig,
för att ”sätta lif i spelet”, men numera teg hon lika väl som
alla de andra, så länge han var inne i rummet. Så ock i
kväll. Skedarnas skrapande och dalkarlsurets tunga pickande
var nu, som afton efter afton, vecka efter vecka, de enda
ljud, som afbröto måltidens tystnad, så vida det inte föll
husbond’ in att säga något, men det hände så sällan.
En kall vindpust drog in i rummet, det blef en skugga
i den breda ljusflod, som föll från elden öfver golfvet. Dörren
hade öppnats, och en blek, utarbetad kvinna, med ett svart
hufvudkläde långt framdraget öfver de rödgråtna ögonen,
steg in. Ingen låtsade se henne, inte ens mor, fast hon gaf
henne en snabb och medlidsam blick. Den nykomna läste igen
dörren bakom sig så försiktigt, som om hon varit i kyrkan,
och kröp skyggt in i skuggan, som föll från skåpet, där husets
tenn- och linneförråd förvarades. Ändtligen var kvällsvarden
öfver. Gammelfar lade ned skeden, sonen slickade af sin
och följde exemplet, likaså fördrängen, och så de andra,
efter den rang och ställning de innehade i huset. Mor läste
bordsbönen högt, i förväntan på att ”lill-Kalle” snart skulle
bli tillräckligt stor för att kunna aflösa henne — han var nu
tre år. Drängarna troppade af, utan att hvarken tacka eller
säga godnatt; pigornas rockar surrade ånyo. Fortfarande
låtsade ingen se kvinnan vid dörren, som nervöst noppade på
förklädet utan att våga se upp.
”Stig fram, Jon Karls mor,” sade Hanna slutligen och
ställde en stol vid elden. ”Att I ä ute så sent?”
13. — Nationallitteratur. 18.
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
