- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
42

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gustaf af Geijerstam

hvarje människas lif. Jag tog min hustru om lif vet, hon
stödde sin axel mot min, och jag var så stark, att jag till
hälften tyckte jag bar henne, när vi gingo fram på en väg,
där solen pärlade fram mellan skuggande grönt, och vänliga
människor höllo rast med oss, när vi behöfde hvila på färden,
som i sig själf var oss en lek. Som två barn gingo vi fram
genom lifvet, obekymrade och lätta till sinnet. Vi hade godt
ressällskap och gladt följe på vägen. Och det föll oss icke
in, att vårt ressällskap hade andra tankar än glädjen öfver
samvaron och lyckan att få vandra fram på en väg, hvilken
ingen visste hvart den bar.

När jag nu ser mig omkring, förefaller det mig, som
låge den väg, vi gå, i dunkel. Vi luta oss fortfarande emot
hvarandra, men vi hafva ännu icke lärt oss, att de vänliga
människorna försvinna med solskenet.

Jag minns ännu den dag, då min hustru första gången
vände sin tårade blick emot mig och sade:

”Här har blifvit så underligt omkring oss. Det är, som
om alla droge sig bort och försvunne.”

Jag tog henne om axlarna och tryckte henne till mig.
Jag kan ännu se platsen på Katarina kyrkogård, där vi
stannade.

”Vi ha ju hvarandra,” svarade jag.

Hon såg upp på mig med en tacksam blick. Men i
hennes öga låg icke blott svårmod, utan en undvikande fråga,
som visade mig, att hon förstod, hvad min ton röjde och
orden förtego. Hon förstod, att jag tänkt detsamma, att jag
led däraf som hon, att en människas kärlek icke räcker, när
världen utanför de tvenne är tom.

Och sakta steg inom oss båda aningen om en skugga,
som långsamt men säkert faller mot aftonen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free