Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Dikter - Barndomsvännerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men rinner henne det onda i hågen,
förgiftar hon pilen på amorsbågen.
Blott barnasjälar, som bjuda på lek
åt henne sitt offer af äpplen och dufvor,
den onda syns skön i sitt smilande svek
och kvalfulla kyssarna läskande drufvor.
Men så kunglig grönskar ej starkaste ek,
att ej kronan hon splittrar med hvinande hagel,
och den sårade gräfver i bröstet sin nagel
och förbannar som jag hennes välde och namn.
Blott den ett storverk på jorden hinner,
som i tankar går kall förbi hennes famn.
Hur blek hennes sinande lampa brinner
mot den kärlek som öfver ditt arbetsbord
slår lågande armar om himmel och jord! —
Med dessa ord och med drypande hatt
han smög öfver forsande gatan och fältet
och satte sig ned på halmen i tältet
med en lust att flykta i samma natt,
hvar hans häst en stig kunde finna.
Men så djup finns ej skog och så strid går ej älf,
att den flykting en gömmande fristad kan hinna
som redan suttit till doms med sig själf.
När vid hemmets trappa han sprang en kväll
med slamrande sabeln ur slädens fäll,
då såg han, när lyktans dager föll
kring henne, som stod vid ligusterhäcken
bland vuxna systrar, hur tidens klor
ren gräft kring ögat de första vecken.
Han såg och han såg så tungsint stum
som en klar oktobermorgon du finner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
