Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De törstigaste ville redan böja sig ned för att dricka,
men Forkys hejdade dem ängsligt.
”Ni fråga om jag har en gäst i kojan. Det är nästan
för litet att kalla honom en gäst, ty till aftonmål spisade han
min enda killing, så stor den var, och själf tordes jag knappt
bedja att få gnaga på ena lårbenet.”
”Så varen då lugna,” förmanade Nessos, som under
tiden hunnit in bland de främsta. ”Låt oss höra hvad Forkys
kan ha att säga om sin besynnerliga gäst. Det är tydligen en
sådan storätare, att om vi togo oss hvar sin klunk ur dammen,
räckte inte sedan vattnet till hans kvällsvard.”
Nessos hade nu hunnit allra främst och som han för
sin höga ålders skull själf älskade att kalla sig kentaurernas
konung, stack han först af alla handen i vattnet.
Forkys vände sig om mot honom.
”Hästmän, när jag säger er namnet på min gäst, tror
jag, att er törst med ens skall vara botad för hela natten.
Och ändå såg jag aldrig godmodigare ögon och jag fruktar
nästan, att han är en smula trång om hufvudet, ty när jag
ville roa honom med att gissa gåtor, låg han som en bild
af dödt trä. En stordråpare, det är, hvad han är.”
Nessos vek tillbaka och kände ett sting i det länge sedan
ärrade pilsåret på sitt ben.
”Jag säger er, att han har slagit ihjäl sin egen
tvillingbror och sina två bästa vänner, och när hans lärare ville
förmå honom att inte bara vörda gärningens storhet utan
också ordets, ryckte han till sig hans cittra och med den
slog han den darrande gubben till marken. Men när man
ser honom, måste man tro, att han går omkring och dödar
i ren godmodighet liksom ett barn bryter ihjäl blommor. För
att sona ett dråpslag har han nyss tjänat som slaf och är
nu på hemvägen. Hvem har jag till gäst? Behöfver jag
nu omtala det? Det är hjälten från Tebe, Alkmenes son.”
”Herakles, Herakles!” svarade kentaurerna och till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
