Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
....q-....q ....-o Q
och med människoaporna begynte oroligt mumla. De
för-stodo icke ordet, men de hade ofta hört det skrias af
miss-dådare, som sökte ett gömsle i skogarna, och de trodde,
att det var ett varningsrop, med hvilket Deukalions barn
förkunnade en annalkande fara.
”Jag är inte törstig,” sade Nessos, men så betänkte han,
att om de andra flydde, skulle han bii efterst och därför
föll han genast sig själf i talet. ”Jag är inte längre törstig,
ty gamla hågkomster vakna till förnyadt lif. Det var Herakles,
som sköt pilen i mitt ben den gången vi stridde med honom
om ett vinfat och mycket blod flöt den kvällen. Men är
det klokt att lefva i evinnerlig fiendskap med en sådan man?
Säkert är han nu trött efter sina vandringar och om vi
hjälpa satyren att ödmjukt betjäna honom, förvärfva vi
kanske hans ynnest för alltid. Vi hästmän, hvad ondt ha
vi gjort honom? Hvem bryr sig om ett gammalt vinfat?
Hvarför hotar han oss? Ja, än mer vill jag säga er, om
ni stå stilla och inte genast ta till flykten. Tro inte, att det
är eldflugor, som snurra och blinka mellan säfbuskarna.
Det är ögon. Människoaporna stå på lur, färdiga att kasta
sig öfver oss. När nu hjälten ätit och druckit och hunnit
att hvila ut och begynner att bli farlig, skall han känna
sig hedrad och sysselsatt, om vi bedja honom att jaga
människoaporna ur skogen. Då skola vi ändtligen få komma dit
upp på berget, där nymferna vakta solgudens hjordar.
Hästmän, längta vi inte dit?”
”Dit och endast dit till de rödhåriga nymferna!”
svarade de. Ӏr det sant att de ha ett guldhorn i pannan och
ögonlock af guldfjäll? Det påstås, att en jägare, som hittade
en död nymf, gjorde sig knappar af hennes ögonlock.”
”Hvad vet jag! En gång kom jag så högt upp på berget,
att jag hörde deras sång, men apornas kottar dunkade mig
i tinningarna som ett stenregn, så att jag måste vända.
Alk-menes son är den ende, som kan föra oss dit upp.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
