Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Forkys, som med stor varsamhet fyllt säcken ända till
sprundet, kände, att den började bli tung. Illmarigt strök
han öronen så långt bakåt, att hufvudet blef rundt som en
kula, och hans inställsamma röst skorrade som en gets
bräkande.
”Man skall vara gammal för att tala så klokt som du,
Nessos, så på en gång vågsamt och beräknande. Tag nu
säcken öfver ryggen och gå först, så att hjälten ser dig,
men glöm inte att hålla väl till om sprundet!”
Förnöjd att se en annan sticka ryggen under bördan,
kunde han omöjligt motstå frestelsen att finna på något puts
och, i brist på bättre, smög han oförmärkt en stenskärfva
i säcken, just då han lämnade den ifrån sig. Han blef så
yr af belåtenhet öfver sitt streck, att när tåget nu satte sig
i rörelse, bekransade han sig med rosenlager som det var
bruk bland satyrerna på förvåren, då vinstocken stod utan
löf. Bakom Nessos dansade han med de tokigaste
svängningar och snedaste språng och blåste på vassgigan, som
hängde i ett tagelsnöre om halsen. Kentaurerna däremot
gingo allt stelare och långsammare. De skakades ibland af
en frossa och nedanför rundt hela kullen satte sig de
svartludna jättarna i en forskande ring med sina trädgrenar och
kottar.
”Zeus, min fader!” ropade en djup röst ur satyrens
löfhydda och redan på stämman igenkände kentaurerna den
fruktade, som så många gånger slagit sönder deras gelikars
ryggar och ben. När de hade hunnit några steg högre upp,
kunde de se honom i månljuset, utsträckt som han låg på
lejonhuden. Det svarta beotiska skägget klöf sig i två lockar
och bröstet var hårbevuxet, men det obeskrifligaste var
ögonen, ty de voro djupblå och trohjärtadt klara som en
huld kvinnas.
”Zeus, min fader!” ropade han och hans fingrar trefvade
på den nötta klubban. ”Hvarför slår du mig med vansinne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
