Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verner von Heidenstam
så att jag öfvergifver eller dräper mina närmaste, hvarför
leder du mig vilse på jorden, så att jag icke återfinner
vägen hem?”
Forkys kunde aldrig höra klagan af människorna, de
mäktiga, lyckliga människorna, som voro så sköna och ljusa
i skinnet som törnrosor och klädda i så många färger som
regnbågen, utan att han af fullaste hjärta brast i strömmande
tårar. Lika hastigt som en vindil vänder löfvet i ett träd
kunde en enda skugga öfver ett ansikte förvandla hans
ystraste munterhet till djupaste bedröfvelse. Han släppte
gigan och utan att komma ihåg sin fruktan vaggade han fram
ända till lejonhuden och ställde sig bredvid Nessos, som höll
fram vattensäcken.
”0, Herakles!” sade han och strök med sina
brännheta fingrar öfver hjältens fot. ”Har du redan glömt hur
jag nyss dansade för dig? Det är månen, som har lyst in
i dina ögon och kommit din själ att darra. Skogens invånare
samlas nu för att uppassa dig. Hvarför hatar du kentaurerna?
För ett lumpet gammalt vinfats skull? Sparka de inte alla
dagar sönder vinfat och dörrar utan att veta hvarför?
Herakles! De kunna rycka till sig starkaste nymfer och
sörpla suraste vin och sätta öfver högsta stenrös, men tre
ting äro dem förnekade. De kunna inte suga ihop sina långa
skrattande hästmunnar till ett O och därför heller aldrig
uttala Apollons namn, de kunna aldrig fälla tårar och de
kunna inte tillbedja något, inte ens solen. Därför äro deras
ansikten styfva och blanka som vaxmasker.”
Forkys’ tankar kommo och gingo som molntappar på
en solig himmel och han hade redan glömt bort, att han
skulle tala väl om kentaurerna för att blidka hjälten. I stället
tänkte han på sig själf och sina anförvanter i skogarna och
tårarna glittrade ända ned i det stripiga skägget.
”Det går en sägen mellan oss bockmän,” sade han,
”att för mycket länge sedan bodde här i dalen en stam af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
