Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IV.
Det kom nu lyckliga dagar i den rika landtgården i
Trakien och hvar morgon strödde Herakles rökelse på
husaltaret, innan han i männens sal satte sig ned bland
höf-dingarna, som samlades kring honom för att begära hans
hjälp. Han var aldrig nöjdare, än när han såg dem sitta
riktigt tätt utefter stenborden med bägarna framför sig, och
under det att han då berättade om sina äfventyr, makade han
sig gärna nära moderns bänk vid härden och tog hennes
slända och spann. Den åldriga Alkmene lämnade honom
alltid sländan tyst och log aldrig, hur bullersamt de andra
än jublade, och mången gäst kunde efter ett besök på flera
dagar få rida sin färde igen utan att en enda gång ha hört
henne tala. Hon grubblade endast på minnen och spådomar
och Deianeira såg ofta på henne med skygg fruktan, när
Herakles prisade sin lycka.
Forkys, som för sin fräna getlukts skull aldrig fick stiga
öfver salströskeln, hoppade omkring och ville alla väl. Ibland
försvann han i skogarna för att jaga, men en vacker morgon
hördes snart igen hans muntra skorrande på gården. Han
ljög och snattade, men han förstod ej bättre, och därför
för-blef han slafvarnas gunstling. Hyllos, hjältens son, fick rida
på hans hals och blåsa i gigan, som ännu hade en söt smak
efter all den honung, som satyren brukade slicka i sig. Ofta
skickade Deianeira honom en fylld bägare för att han skulle
dansa. Eller också lekte han med solstrålar och stod vid
bikuporna och lyfte i bara handen hela nystan af bin, som
klättrade ända upp på hans öron utan att någonsin sticka
honom.
Men småningom blef glädjen i landtgården tröttande som
ett beständigt solsken, tiden började gå långsamt och
höf-dingarna samtalade lågmäldt och dystert. Herakles räckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
