Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig ej mer efter Alkmenes slända utan fattades af en
smygande inre oro och lät sätta ny sträng på sin båge. Så snart
höfdingarna berättade om en oförrätt, en guds eller förstes,
flammade han upp och lofvade att hämnas den. I den nyss
så glada salen talades snart om ingenting annat än om rätt
och orätt och härtåg och hämnd och det kom som en sval
fläkt af lättnad, när Herakles ändtligen vände sig till
Deianeira.
”0! Deianeira,” sade han. ”Du vet, att
purpursnäckans saft är blek och att den i solelden många gånger
skiftar färg, innan den klarnar till den purpur, i hvilken du
färgar den lena bomullen från Elis. Så mognar också först
långsamt ett godt beslut. Jag har ingen rätt till långvarig
hvila. Är det icke också din önskan, att vi som modiga
män nu åter skola taga ned våra vapen?”
Hennes skrämda blick fladdrade öfver männens hufvud,
och där hon stod vid trappan upp till kvinnornas rum, såg
hon ut som en liten spenslig flicka, men så växte hon och
blef större och hårdare och blef den stolta husfrun:
”Det är min högsta önskan,” svarade hon.
Ingen aktade på Alkmene, som lika djupt lutad under
sin slöja som alltid satt vid härden, utan där vardt ett gny i
salen, så att ingen längre kunde höra den andra. Sköldarna
med medusahufvud och kopparhjälmarna med borstiga
kammar lyftes ned från väggen åt höfdingarna, som sjöngo
utmanande visor likt inför en glad gosselek. De nakna
ynglingarna hade ingenting annat att smycka sig med än sin
vargfäll, en krans och ett svärd. Stridshästarna leddes fram
på den stenlagda gården och skarorna tätnade och fingo
tusentals hufvud. Gården såg ut som en rustkammare,
upplåten åt egna krigare till plundring, och fältet som en åker
bevuxen med spjut. Utan att förråda någon darrning och
nästan med en mans styrka räckte Deianeira sin herre bågen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
