Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Magistrarne i Österås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
händerna i mörkret — en svart och hvit liten Pierrot, som
vaknar öfvergifven af hjärtlösa föräldrar.
Men nu tog en hand lätt i dörrvredet. Alla barnen sprutto
till, ty de hörde att det var modern. Med sin nyckelkorg
på armen kom hon, sedan hon redan gjort sin första
husmorsvandring genom hemmet. Hon var söndagsklädd och
stilla, den lilla spensliga, ljusa solkvinnan. Hela hennes
bleka ansikte med den genomskinliga hyn utandades ett ljust
leende, var liksom upplyst inifrån af ett slutet rums
stillastående solsken. Hon bar hufvudet, tungt af allt det
ljusbruna krushåret, lätt lutadt mot skuldran och hennes
hand-lofvar lyste hvita och tunna. Hennes gång, af naturen lätt
och sväfvande som en siändas, var nu tröttare, långsammare,
ty under sitt hjärta bar hon ett syskon till de fem barnen,
hvilka hon nu omslöt med en stor blick ur de blågrå ögonen.
”Barn,” ropade hon med en stämma, som äfven när
den talade vittnade om att den var skapad för sång, som
svalans gång på marken visar, att hon är skapad att flyga.
”Barn, skynda er!” och hon gick fram till den minsta och
sömnigaste, lille Hans, och kysste hans yrvakna ögon.
Men rektor Frank själf hade redan en timme suttit och
läst i arbetskammaren. Den gamla lutherska huspostillan låg
uppslagen på furubordet framför pinnsoffan, och det
andakts-starka gammalsvenska språket susade i hans öron. Själfva
boken med pergamentryggen och mässingsknäppena var ett
arfstycke i hans familj, och i pärmen funnos
släktanteckningar, dopdagar och dödsdagar för fäder och förfäder ända
från midten af 1600-talet. Det var bönder och
hemmans-brukare allesammans, och icke så många som man kunde tro.
ty alla hade de lefvat ända in i patriarkernas ålder. Frank
såg samtliga för sig, liksom han sett sin egen far, stående
axelbreda och stora i stugdörren, drottar i smått öfver folk och
fä, och som en rad af svenska flygelmän, dem döden mejat
ner, men icke böjt, tänkte han dem ligga bredvid hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
