- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
77

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kvistar mot skyn, och på somliga af dem satt en frans af
små glittrande ispiggar.

Det var glans och festligt skimmer öfver dagen. Hästarna
kastade dansande upp frambenen, och kusken måste smälla
med piskan af idel glädje.

Den store brukspatronens släde höll efter en kort resa
utanför stora trappan på Ekeby.

Betjänten kom ut.

”Hvar har du husbönderna?” frågade brukspatronen.

”De jaga den stora björnen i Gurlita klätt.”

”Allihop?”

”Allihop, patron. Den, som inte går med för björnens
skull, går väl med för matsäckens.”

Brukspatronen skrattade så, att det genljöd öfver den
tysta gården. Han gaf betjänten en speciedaler för svaret.

”Säg nu till dotter min, att jag är här för att hämta
henne! Hon skall inte behöfva frysa. Jag har kursläde och
en vargskinnspäls att svepa om henne.”

”Behagar inte patron stiga in?”

”Tack, du! Jag sitter bra, som jag sitter.”

Karlen försvann, och brukspatronen började sin väntan.

Den dagen var han i sådant strålande humör, att intet
kunde förtreta honom. Han hade nog tänkt, att han skulle
få vänta litet på Marianne, kanske hon inte en gång var
uppstigen. Han fick roa sig med att se sig om så länge.

Det hängde vid taklisten en lång istapp, som solskenet
hade ett grufligt besvär med. Det började uppifrån, smälte lös
en droppe och ville sedan ha denna att falla till jorden längs
istappen. Men innan den hann halfvägs, var den stelnad på
nytt. Och solskenet gjorde alltjämt nya försök och
misslyckades alltjämt. Men ändtligen var det en fribytare till
stråle, som hängde sig fast i istappens spets, en liten en.
som lyste och gnistrade af ifver, och rätt som det var, hade
den nått sitt mål, en droppe föll klingande till marken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free