- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 22. Selma Lagerlöf ; Gustaf Fröding /
87

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gösta och alla de bedröfliga förhållanden, som den skulle
draga med sig.

Hennes hjärtas kval voro dock så förskräckliga, att
känslorna till sist fingo råda. Tre dagar efter den, då hon hade
blifvit medveten om sin kärlek, hade hon fått verserna
inlagda och Gösta Berlings namn skrifvet på omslaget. De
blefvo dock inte afsända. Innan hon hade funnit en lämplig
budbärare, hade hon fått höra sådana ting om Gösta Berling,
att hon insåg, att det redan var för sent att vinna honom
tillbaka.

Men det blef hennes lifs sorg, att hon inte hade sändt
af de verserna i tid, medan hon hade kunnat vinna honom.

All hennes smärta knöt sig fast vid denna punkt: ”Om
jag inte hade dröjt så länge, om jag inte hade dröjt så många
dagar!”

Lifvets lycka eller åtminstone lifvets verklighet skulle
de ha vunnit henne, dessa skrifna ord. Hon var viss om
att de skulle ha fört honom tillbaka till henne.

Sorgen kom dock att göra henne samma tjänst som
kärleken. Den gjorde henne till en hel människa, mäktig
att hänge sig så åt godt som ondt. Sjudande känslor strömmade
fritt genom hennes själ utan att hämmas af själfiakttagelsens
iskyla. Så blef hon ock, trots sin fulhet, mycket
älskad.

Dock säger man, att hon aldrig glömde Gösta Berling.
Hon sörjde honom så, som man sörjer ett förspilldt lif.

Och hennes stackars verser, som en tid blefvo mycket
lästa, äro för längesedan glömda. Dock te de sig sällsamt
rörande, så som jag ser dem, skrifna på gulnadt papper,
med bleknadt bläck och en tät, prydlig handstil. Det är en
hel lefnads saknad knuten till dessa arma ord, och jag skrifver
af dem med en viss mystisk bäfvan, som om det bodde
hemliga krafter i dem.

Jag ber er läsa dem och tänka på dem. Hvem vet hvad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/22/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free