Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-...o *... o -... O’-..’O • .-O 0
sig öfver dem, som han hade lofvat att förgöra, liksom
hedbon ömkade sig öfver fågelungarna.
Visserligen voro eremitens fåglar mycket bättre än Vår
Herres människor, men han kunde nog förstå, att Gud Fader
ändock hade hjärta för dem.
Nästa dag stod fågelboet tomt, och ensamhetens bitterhet
lade sig öfver eremiten. Långsamt sjönk hans arm ned till
hans sida, och det tycktes honom, som om all naturen höll
andan för att lyssna efter domsbasunens dån. Men i
detsamma kommo alla ärlorna åter och satte sig på hans hufvud
och axlar, ty de voro inte alls rädda för honom. Då for en
ljusstråle genom den gamle Hattos förvirrade hjärna. Han
hade ju sänkt armen, sänkt den hvar dag för att se på
fåglarna.
Och stående där med alla sex ungarna fladdrande och
lekande rundtorn honom, nickade han belåtet åt någon, som
han inte såg. ”Du slipper,” sade han, ”du slipper. Jag
har inte hållit mitt ord, så behöfver du inte heller hålla ditt.”
Och det syntes honom, som om hällebergen upphörde
att darra, och som om floden lade sig ned till makligt lugn
i sin fåra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
