Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur JERUSALEM.
INGMARSSÖNERNA.
I.
Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en
sommarmorgon. Solen sken ljufligt, gräset var vått af dagg,
och luften var så frisk, så att det kunna inga ord beskrifva.
Hästarna voro smått yra af morgonluften och drogo fram
plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den
vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
Jorden, som vändes upp af plogen, låg svartbrun och
sken af fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde
sig åt att snart få så råg där. Han tänkte för sig sjäif: ”Hur
kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra
bekymmer och tycker, att det är tungt att lefva? Kan det
behöfvas något mer än solsken och vackert väder för att
vara säll som ett Guds barn i himmelen?”
Det var en lång, ganska bred dal, som var rutad af
en massa gula och gulgröna sädesfält och dessutom af slagna
klöfvervallar, af blommande potatisland och af små,
blåblommiga linåkrar, som öfversväfvades af en ofantlig mängd
hvita fjärilar. Och liksom för att göra allt fullkomligt reste
sig midt på dalbottnen en mäktig gammal bondgård med
många grå uthus och ett stort, rödmåladt boningshus. Den
hade två höga, förvuxna päronträd stående vid gafveln, ett
par ungbjörkar vid porten, stora vedstaplar på den gröna
12. — Nationallitteratur. 22.
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
