Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Blå Skogen
Så det sista, tungt, hopplöst, hela skogens
öfvergifven-het i det, långsamt fallande, fjärran, fjärran ifrån:
"Lä-ängst upp i Löf-åsa-back-ar.”
Och ropet på hjälp.
Han förstod allt, äfven det ordet ”svartbårare” som
skar så sällsamt mot det föregående rimmet — kolare, vilda
kolare, i rus troligen — och han sprang andlös mot gården
för att hämta män och skynda dit.
Där var redan folk i rörelse, den andra gången hade
ropet nått ända fram, orden hade man ej hört men fattade
af dess förtviflade, vilda ton, att någon allvarsam fara var
å färde. Fort fick han sagdt det nödvändiga, bössorna på
axeln, eller hvad man fick fatt på, så ilade man kortaste
vägen ditupp.
Det var tyst nu, solen började att sjunka ned mot
åsarna, luften blef kall och tom.
Nils sprang ständigt ett stycke före, tänkte på Marit,
kämpade med sin ängslan och sorg. De slå henne väl död,
tänkte han, de ha väl redan gjort det. Barnet kom han ej
ihåg.
Vägen var förfärligt lång, då och då flög där för honom
rninnen från sommaren, första gången däruppe, hennes gråt,
låtarna sedan, hela deras lif dessa månader i sång och rop
under väntan på hösten, och vid de muntra minnena sprungo
tårarna fram detta var hvad det blef till, som de sjungit
sig emellan.
När de kommo upp var där buller af röster ännu, men
icke hennes däri, där tycktes dock vara strid ännu, på
själfva brinken, där hon stått med luren.
De bröto fram, medan det ännu var en smula ljust,
de svarta karlarna flydde, kanske öfverfallna af en plötslig
skam öfver sitt dåd, kanske blott skrämda. Där låg Marit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
