Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brokigare handlingslif, större möjligheter af all slags
omväxling, den nya tidens bildspråk och ton fyllde replikerna.
Atterboms stora sagospel — som eljest just i
människoskildringen vida öfverträffade det mesta af tidens sceniska
dramatik — lämnas i detta sammanhang alldeles ur räkningen,
då de icke i ringaste mån voro afsedda för tiljan. Stagnelius’
dramer voro det ej heller, fastän de visserligen hade ett mera
begränsadt omfång; de kunna vara konstverk af hög rang
som ”Backanterna” och ”Visbur”, sakna icke ens alltid helt
dramatiska förtjänster, men teaterstycken äro de icke utan
stagneliansk lyrik i en ny form. Något liknande gäller om
Almquists, som dock skarpare utprägla sina figurer och ha en
viss exotisk lokalfärg; ”Ramido Marinesco” med sitt ämne,
sina fyrfotade trokéer i ett par sceners dialog och sin särskilda
praktkolorit är det enda svenska stycke, hvarpå det stora
spanska 1600-talsdramat kastat ett slags aftonglans. — Ej
heller den alltfamnande Lings vidlyftiga pappersdramatik
tillhör vår verkliga teater; de flesta styckena äro icke ens
läsbara! Särskildt ”Agne” äger dock lyriska skönheter, har
för öfrigt till och med blifvit spelad.
Den tråd, som vårt historiserande blankversdrama under
1800-talet skulle följa, kan emellertid snarare sägas upptagen
med Nicanders ”Runesvärdet”. Utgifvet 1820 af en tjuguettårig
skald, troddes det af en Atterbom, en Tegnér skola bli
början till något som den unga litteraturen just saknade — till
dramatik. Onekligen är det också ett lefvande diktverk med
några uttrycksfulla situationer och en icke oäfven tragisk idé.
Men människoskildringen är obetydlig och visar ej hän på
anlag för gestaltskapande poesi. Intrycket blir till slut äfven
här som så ofta: läsdrama, lyrik.
Ännu mer litterär karaktär har Bernhard v. Beskows
drama. Den otvifvelaktiga skaldegnista, som lefde i Nicander,
den fick hos Beskow, så godt ske kunde, ersättas genom
talangfulla konstruktioner af en fint bildad man med poetiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
