Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Julkvällen - Tredje sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då det dagades, märkte jag allt, och med vrede i hjärtat
gick jag och tänkte på råd, om jag borde förfoga mig undan,
eller förblifva på stället och dö. Svårt syntes att välja;
bättre jag fann det ändå att falla för fiendens kulor,
än att från vakten rymma och dö kanhända för egnas;
därför dröjde jag kvar, förbidande fiendens ankomst.
Talrik kom han ej först. Tre jägare syntes allenast
smyga bland buskarne fram, och de sågo mig, höjde gevären,
sköto och felade alla; men jag, då jag kände mig lefva,
spände förtörnad min hane och sköt och nådde deri ena.
Strax var förbittringen tänd med skottet. De öfriga båda
kommo med fälld bajonett att hämnas och rusade mot mig;
striden börjades då, och jag redde mig, bärgande lifvet.
Ren svårt sårad var en af de båda och famnade marken,
utan att resa sig mer, och den andra begynte att tröttna.
Själf med geväret i handen, beredd att värja mig ständigt,
stod jag och hoppades än, då en ryttareskara i fjärran
syntes och störtade fram i galopp till kamraternas bistånd.
Då var ute med allt. Snart smällde pistolerna, kulor
pepo som getingar tätt kring mitt hufvud, och innan jag visste,
fick jag ett skott i mitt knä, som jag haltar af lifvet igenom.
Sviktande stod jag och ville dock hinna förgöra min ovän,
innan jag stupade själf, när af ryttareflocken den förste
hann på sin flämtande häst till min sida och höjde sin sabel.
Hugget jag väntade strax, drog hufvudet neder och lyfte
kolfven förfärad till skygd, men, förunderligt! ryttaren
högg ej,
sprang fastmer från sin häst och befallte de öfrige stanna,
föll mig om halsen och tjöt, högt gråtande; tårar på tårar
rullade strömmande ned på hans svarta, förskräckliga anlet.
Men med förvåning kände jag då den slagne kalmucken,
hvilken i nödens stund jag skänkte forfriskning och bistånd.
7. — Nationallitteratur. 25: l.
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
