- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 25:1. Johan Ludvig Runeberg /
102

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Julkvällen - Tredje sången

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sagdt, och ur salen snart försvunno de båda, och häpen
följde majorskan, färdig med hjälp, om de väckte sitt arma
barn, och det skrämdes ihjäl af den stormande faderns

mustascher.

Ensam blef med sin dotter i rummet den ädle majoren,
trumpen ej nu. Förklarad han satt som fordom i gungstoln,
sög sin pipa i ro och fläktade stundom mot taket
hvirflar af rök och vaggade fram och åter behagligt.

Men till hans sida sig smög den sextonåriga flickan,
följde i tysthet en stund med foten den gungande meden,
tills att med hjärtat fullt af bekymmer hon talade stilla:
”fader, i glädjen minnas vi blott oss själfva. En annan
finnes här än; blir julen för honom glad eller sorglig?

Får den gamle Pistol sin fröjd tillbaka? I stugan

hör kanhända han nu vår lycka förkunnas och blickar

bäfvande opp och söker sin son och väntar förgäfves.”

Knappt hon talat till slut, då man hörde den gamle soldatens
träben klappa i farstun, och snart i den öppnade dörren
märkte en skymt af den åldrige själf. Saktmodig och tveksam
trädde han in och förblef i tyst förbidan vid tröskeln.

Men på sin plats kvardröjde ej mer den ädle majoren;
fram till sin vapenbroder han gick och sänkte, med sorgfullt
hjärta, en trofast hand på den grånade krigarens skuldra.
”Gamle Pistol, tag mod,” så sade han, ”hoppet är sviksamt,
långt, långt borta är den, som du söker; bedröfliga budskap
bringar kaptenen till dig och oss alla, men tåla är lefva.”

Sagdt. Hans mening förstod soldaten och förde till ögat
handen och strök på engång från den skäggiga läppen en

darrning,

sen, vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande åter,
teg han en stund och tog omsider ordet och sade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/25/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free