Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Löjtnant Zidén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där stod Tutschkoff med ettusen man,
sexhundra blott hade de.
”1 tre kolonner vi rycka fram,”
skrek öfverste Fahlander,
”hvem hinner främst af de tre?”
De orden hörde löjtnant Zidén,
vasserra, det märktes snart.
”Framåt,” så ropte han, ”flinka ben,
hurra, mina vasagossar,
karl den som i dag tar fart!”
Det var visst icke den första gång,
han ropat till folket så,
men aldrig hade i sådant språng,
så blindt han tillförne rusat
mot fiendens hop, som då.
Förrn någon annan till anfall kom,
tre djupa sår han fått.
Då bröts hans kraft, och han såg sig om
såg efter hvad hjälp han hade,
hur tappert hans bussar gått.
Fl an sjönk till jorden, han såg och såg;
det var som förtrolladt, nej!
Hans gamla korpral vid hans sida låg,
hans enda vasagosse,
de öfriga såg han ej.
Kolonnen kom, den kom helt när,
han fäste på den sin blick:
”mitt folk skall väl finnas i hopen där?’
Förgäfves, han såg platt ingen,
hans tålamod förgick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
