Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Fröken Drifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ju helt bekant. Aldrig hade jag kunnat tro, att fransyskan
är så lätt.”
”När man är begåfvad med så utmärkta anlag, går allt
af sig själf,” var lärarens svar. ”Men kanske komma vi nu
till deklinationerna.”
”Hvad skall det tjäna till?” frågade Drifva.
”Gör som han säger! Passar det för en elev att kritisera
sin lärare?” anmärkte polisen.
Man deklinerade le pére, fadern.
”Min far kallas Kersantti,” inföll den ohjälpliga
lärjungen.
Efter deklinationerna följde med otrolig hastighet
kon-jugationerna. Jag vet icke hvilken förälskad grammatikus
kommit på det olyckliga infallet att i en bok, ämnad för unga
personer, införa det opassande verbet aimer. Förlåt, ämnet
är utslitet, men jag skall helt kort berätta följderna.
”Présent indicatif: ]’aime, jag älskar,” suckade läraren.
”Hvad för något?” utropade förvånad moster Lucia.
Det gick påtagligen för raskt med de franska språkstudierna.
”Tu aitnes, du älskar ...”
”Det kommer an på,” inföll Drifva och trummade en
marsch på fönsterrutan.
”Står det verkligen så i boken?” frågade moster Lucia.
”Var så god och läs! Det är fullkomligt regelbundet,
som det skall vara.”
”Skall det alltid vara så, när man lär sig franska? Kan
man ej lära sig det med mindre?”
”Det är alldeles nödvändigt, det måste alla kunna.”
”Adjö, herr magister!”
”Hvad befalls?”
”Jag säger: adjö, herr magister. Ödmjuka tjänarinna!”
Och vid dessa ord såg moster Lucia ut som ett irreguljärt
verb i Meidingers franska grammatika. Drifva log och fortfor
att trumma på fönsterrutan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
