Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Fröken Drifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denne sin forne krigskamrat. Drifva själf hade fått nog af
sin debut i den finare societén, och ”Olle Nötboms förtviflan”
hade ändtligen så grundligt öfvertygat moster Lucia om
omöjligheten att göra folk af ekorren, att besagda moster afsagt
sig alla vidare fruktlösa försök. Afresan skedde således till
ömsesidig belåtenhet: Uleåborg miste ett samtalsämne, och
ödemarken fick åter sin rätta tillhörighet.
Här slutade all min kunskap om Drifvas vidare öden
under en tid af aderton år. Jag hade tillbragt större delen
af min ungdom dels i Schweiz, dels i Paris, lärt något, sett
mycket och kanske glömt ännu mer. För mig var min vän
Drifva numera blott en halfförgäten saga från en
oskyldigare tid, när man ännu kunde beundra ekorrar. Och när,
efter dessa aderton år, händelsen förde mig tillbaka till norra
Finland, bekänner jag att jag nästan glömt hennes tillvaro.
Jag hade med nöje antagit ett förslag af min släkting
fru S. att i hennes sällskap göra en resa till Avasaksa för
att se midnattssolen. Fru S. tyckte icke om sjöresor, vi
hade föredragit landvägen och åkte bekvämt i vagn de sexton
milen från Uleåborg till Torneå. Resan skulle ha varit en
af de angenämaste, om icke de många besvärliga färjställena
varit förenade med fruktan och tidspillan. En vacker
junikväll hände oss därtill det missödet, att våra skjutshästar
skrämdes af en tjärmila och togo sig för att sträcka framåt
i skenande galopp. Kusken sökte förgäfves hejda dem, och
till råga på missödet brast ena tömmen. Icke ens en af de
annars så förhatliga grindarna behagade denna gång ställa sig
i vår väg. Vår oro var så mycket större, emedan man sagt
oss att vi snart åter hade att vänta ett färjställe. Vägen till ett
sådant går alltid utförbacke till flodstranden och stänges
aldrig, hvarför vi sågo framför oss den mindre behagliga
utsikten att med svindlande fart rusa rakt ned i floden.
I detta kritiska ögonblick mötte oss på vägen ett ensamt
fruntimmer, åkande i schäs. Knappt varseblef hon vår be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
