Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Tavaststjerna - Ur Lille Karl - En natt på isen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svann snart bakom en udde, lämnande Karl ensam med en
drunknande häst midt i natten, Gud visste huru långt ifrån
alla människoboningar. Han tog snart sitt parti, gjorde
krumsprång på isen midt för den stackars hästen för att
hålla sig varm och bäddade sig slutligen in bland fäliarna i
släden, när kylan i hans våta fot icke ville bli mindre af
rörelsen. Hästen låg ganska stilla med ett flämtande och en
half gnäggning då och då, så länge han såg Karl, men när
denne krupit in i släden, började hästen bli orolig på allvar.
Först lät han höra ett stönande, hälften frustande, hälften
gnäggning, som lät så ångestfullt, att Karl for upp i släden
och trodde att hästen sjönk. När hästen hörde att han rörde
sig i släden, vände den på hufvudet och sände Karl sin
mest förebrående blick jämte en grymtning så talande, att
Karl måste fram och lugna honom. Han strök hästen öfver
manen och öronen, skrapade honom i pannan och under
luggen, samt talade hoppingifvande ord till honom i
bekym-merslös ton. Hästen tyckte säkert att den bekymmerslösa
tonen lät väl hånande, ty med en otålig rörelse kastade den
på hufvudet och lät åter höra sin ångestfulla gnäggning, som
skalf af köld likasom den själf. Den arbetade mest hela
tiden i vaken för att hålla sig varm, och endast genom rörelsen
höll den vaken öppen; — isen hade annars frusit fast
omkring och öfver honom. Fimmelstängerna, som buro upp
hästen, prasslade, när den blef otålig, och det blef den nu
alltmera minut efter minut. Karl förstod honom alltför väl
och slog an en deltagande, beklagande ton i hopp att den
skulle verka bättre än hans bekymmerslösa nyss. Det blef
ett litet stillestånd i hästens otålighet, den skakade bara
sorgset på det vackra hufvudet, men skalf af köld så starkt,
att isen klirrade kring honom.
Karl satt och smekte honom i goda tio minuter, under
ganska plågsamma tankar. Hvems var felet till hästens nöd
om icke hans? Han kunde icke advocera sig fri inför sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
