Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö=
Gustaf Filip Creutz
IS
Ack, usla! det var jag, som nästan färdig var
att älska en tyrann, som sådant hjärta har!
Hvem hade kunnat tro, att han den grymhet hyste,
när dock så mycket ömt uti hans ögon lyste?
Hur lycklig är jag ej, som fått hans vildhet se!
Jag skall ej ömhet mer, men hat åt Atis ge.”
Camilla blef bestört, så snart hon detta sade,
ty hjärtat ingen del i detta uppsåt hade.
När Atis, mellertid, vid stranden sorgligt går,
han hör Camillas röst och lif och glädje får.
”1 gudar,” ropar han, ”nu får jag se Camilla!
Dess enda ögnakast kan hjärtats oro stilla.
Det blir det sista väl, som himlen unnar mig!”
När Atis detta sagt, han varsamt nalkar sig.
Camilla ropar strax: ”Barbar, som mig förföljer
och ej din vildhet mer i ödemarker döljer,
du föddes blott till mord! Se detta arma djur,
som måste offras upp för en så vild natur!
Gå evigt från min syn!” ... Så snart hon detta lyktar,
hon till Dianas lund med hast från Atis flyktar.
Hon dock tillbaka ser, ty hjärtat häftigt slår,
och ångern följer med uti Camillas spår.
Men Atis, utan mål, förvirrad och betagen,
blef utaf dessa ord, som af en ljungeld, slagen.
Till slut med ömklig röst han detta utrop ger:
”Camilla hatar mig, jag bör ej lefva mer!”
Ren dagens matta bloss i tjocka molnen släcktes
och himlens dunkla hvalf af nattens fällar täcktes;
ej någon stjärna sågs, som ljus åt Atis bar,
och mörkret lika grymt med hans förtviflan var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
