Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Afsked ifrån Ungdomen
Säll den, som lyda vet, när åldern säger till,
som nöjen njuta kan, men äfven dem förgäta;
som blommans vissna blad ej äfven skörda vill,
men efter tid och år vet sina plikter mäta.
Långt från att jag ännu hos mig den styrkan har,
jag kan min nya väg ej utan oro börja.
Jag från min ungdom flyr, men lämnar hjärtat kvar,
ej finner hvad jag får, men väl hvad jag bör sörja.
I rena himlaljus, I dygder, samlen er
och tagen in det rum, som mina nöjen lämnat!
Jag er uti mitt bröst det främsta ställe ger,
det I ej alltid haft, men jag er alltid ämnat.
Kom ändtlig, mitt förnuft, att styra de begär,
som fordom gifvit lag, men bojor nu behöfva!
Fastän jag mindre van vid mina plikter är,
låt dem ej plåga mig! Allt nog att de bedröfva.
Du ömma mänsklighet, som följt min ungdoms vår,
blif i ett hjärta kvar, som var ditt forna läger,
att jag med ålderns tyngd dess hårdhet icke får,
men af min svaghets tid en dyrbar lämning äger.
Kom, sanning, staka ut den väg jag ärnar gå,
och med din klarhet fyll, hvad jag i känsla mister!
Jag med din yta lekt, låt mig din kärna få:
min själ en föda gif, som för mitt hjärta brister!
Och du, min skaldemö, dig kallar jag härnäst,
att bli mitt tidsfördrif, men ej min arbetsplåga.
Kom stundom på besök, blif icke hvardagsgäst,
och gif mig aldrig lust, om du ej ger förmåga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
