Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så segerviss, men han ville ej släppa sin tro på lifvets ljusa
makter. Den tappra, men stundom förtviflade kampen mot
mörkret i den egna själen, som griper oss i Tegnérs
bekännelser, tar här formen af den pröfvade, besvikne mannens
hyllning till ungdomens ideala drömmar.
En tillfällighetsdikt — jämte Viktor Rydbergs ”Kantat”
den största i svensk litteratur — är också Sången vid Svenska
akademiens femtioårsfest 1836, i mer än ett afseende det
underbaraste af alla Tegnérs verk. Ämnet var honom kärt;
det var icke så mycket akademien som hela den gustavianska
kulturen, och denna stod för honom som blomman af den
svenska kulturen öfver hufvud. I dennas tjänst, i sin gärning
som skald kände han sig vara arfvinge af de stora traditionerna
från denna lysande tid, framförallt af dess största
namn, Johan Henrik Kellgren. Då Leopold, den siste af
gustavianerna, 1829 gått bort, hade Tegnér försökt forma
en sådan hyllning, men ej rätt förmått det. Nu lyckades han.
Den finaste kritiska konst förmäldes med den ömmaste
kärlek och den vackraste tacksamhet, och Tegnér skapade
en lika genialiskt tänkt som mästerligt utförd rad af gestalter
i full relief. Som på Partenons fris ett panateneiskt festtåg,
så draga här den gustavianska tidens främste förbi oss.
Aldrig hade Tegnérs alla yppersta sidor framträdt uti sådan
glans och sådan harmoni som i denna utomordentliga dikt.
Till tiden nära invid denna ligger tillkomsten af en helt
olikartad dikt, Den döde (från våren 1836). Vidt skild från
de galanterier, med hvilka Tegnér annars uppvaktade
damerna, med sitt osmyckade språk och sin djupa, allvarliga
känsla, stolt och innerlig på en gång, är den en bekännelse
om den lidelse, som gjorde åren kring 1835 till Tegnérs
lyckligaste och olyckligaste — hans egna ord. Det finns flera
dikter, riktade till samma föremål [1], men ingen som kan
jämföras med denna. Ej långt efter dess tillkomst, inträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
