Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvart jag sväfvar, ila med mitt minnes gång,
locka sen mig åter med ditt ljufva tvång!
Astolf lämnar sin vrå och närmar sig under det följande steg för steg
intill Zefyr, med en beständigt mera spänd uppmärksamhet.
A n e m o t i s.
Min son, du är mig nästan alltför lyrisk
i din berättelse. Dock, vidare!
Zefyr.
Se, jag i prinsessans trädgård mig befann.
Hennes nymfer giädtigt sprungo om hvarann.
Kring en springbrunn lekte hök och dufva vi:
jag var höken; alla fick jag tag uti.
Mången mun, lik rosen morgonfrisk och täck,
kysste mig i tysthet bortom mången häck.
Sen en dans begyntes: jag anförde den;
fullt i trädens toppar var af spelemän.
Näktergalen kom med hela sitt kapell,
och hans gunstling, trasten, var just utmärkt snäll.
De, som icke sjöngo, slogo kastanjett
med de nätta vingar, på ett hurtigt sätt.
Gräsens alla vättar, i sin blomsterprakt,
nickade med bifall åt musikens takt.
Äfven stjärneblomstren, på sin blåa äng,
kommo fram, sen solen gått i purpursäng.
Liljan neg helt djupt för sin förnäma släkt,
månan log och sade: ”Flicka, det var täckt!”
Då — en allmän hviskning: ”Tvst!” —”Prinsessan?”
- ”Ja!”
”Hennes röst och luta!” — ”0, Felicia!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
