Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och från ändan af en höghvälfd lagergång
sam på välljudsvågor fram en himmelsk sång;
hvart den drog, en hemlig spegelglans sig göt,
som ur tingens själar klar omkring dem flöt.
Under palmer satt hon, vid ett vattenfall;
böljan, båglikt stannad, glömde bort sitt svall.
Hjärtats gåta, lifvet, världens sammanhang
log i läppens tonspel, grät i lutans klang.
Sen hon slutat, länge hon åt himlen såg;
men i hennes ögon, dubbel, själf han låg.
Nu jag kom. Hon vänligt på sitt knä mig tog.
Yr, kring hals och barm jag mina vingar slog.
Alla ljufva dofter, i en enda fläkt,
kring den sköna tömde ljumt min andedräkt,
att i lena vågor hennes mörka hår
föll kring pannans snö och kindens rosenvår.
Mildt till mig hon sänkte detta ögonpar,
där än evighetens tanke speglad var.
Lik en stjärnklar natt på högblå grund, hvar blick
mäktig till sitt mål i dunkla strålar gick.
”Vackra Zefyr,” sade hon, ”du är mig kär;
gärna dröjer jag, så länge du är här.”
Och i lockar lade hennes ömma smek
nu mitt hår, förvildadt genom flykt och lek.
Mina fjädrar sedan, rörliga alltjämt,
strök den mjälla handen, under tusen skämt;
medan jag mitt anlet gömde, slug och nöjd,
halft emellan barmens dubbla liljehöjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
