Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och, likt försvunna solens glans på böljan,
låt på min kind, på mina läppar dröja
till de förtrognas tröst en skämtets strimma,
en blygsam skymt af en förlorad glädje,
som tänds, ack, blott då mig ett nu begränsar!
Hell dig, du dyra pant från fosterbygden,
o minne, själens längtan till sitt ursprung
och aftonen af mannahjärtats sommar!
Du sångens sanne gud, när än jag klagar,
ljug flydda dagars lugn i hjärtat åter
och led min vandel på den branta stigen,
som valdes af min ungdoms djärfva tjusning!
Och när jag samlas skall till mina fäder,
sprid kring min graf din ljusa aftonrodnad!
Och när i stilla dalen rosen slumrat
och vaknar till en bättre morgon, stanna
bredvid min sida, tolk af viljans renhet,
och låt ett doft utaf din mantel bilda
en gloria kring min azurskära panna!
* * *
DEN UNGA KÄRLEKEN.
(Till Laura.)
När ur stoftet en värld väcktes af lifvets gud,
med sitt böljande ljus stänkte han kvinnans kind,
och dess blygsamma rodnad
blef hans mildaste återglans.
När mig skönheten syns, möter i jordiskt sken
hennes eviga bild, skaparens fosterbarn,
ljuft jag sväfvar som ängeln,
då han gudomens anlet’ ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
