| 261 |
Till samma stad mig ödet återförde,
Där Dikten först förstulen fröjd mig sände,
Förstulen fröjd, som snart min ro förstörde,
En magisk dryck, som evig törst blott tände.
I gator, där hvarenda sten jag kände,
Där mina steg jag återljuda hörde,
Då natten med sin svala hand berörde
Min panna, som af heta syner brände.
I mörka hus, du flod i måneskimmer,
Som under hvälfda broar språksam strömmar,
I ären kvar -- men ej de forna drömmar!
Bland gulnadt löf en hviskning jag förnimmer:
Ack, trodde du på oss som förr allenast,
Du falske vän, vi återkomme genast!
