Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustaf Warmholtz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författarskap, skulle jag icke yttra mig så
oförbehållsamt, men jag har icke velat dölja för er,
att ni genom att slösa samma loford utan urskillning
på goda och dåliga författare, löper fara att blifva
ansedd för en smickrare till yrket. En journalist
måste lära sig att uttrycka sina känslor med en
viss måtta.»
Men sådana små tillrättavisningar, som Gjörwell
vördnadsfullt mottog, voro endast snabbt försvinnande
strömoln på vänskapens himmel. Med hvarje år växte
Warmholtz’ förtroende och aktning, och när Gjörwell
omsider började besöka Kristineholm, blef han snart
en framför andra kär och välkommen gäst.
Det var nog icke utan att Warmholtz å sin sida kunde
skrifva åtskilligt, mot hvilket Gjörweli i sitt stilla
sinne lifligt protesterade, men han teg visligen. Han
nöjde sig med att i Warmholtz´ bref – det var
ju meningen att ett urval af Gjörwells brefskatt
med tiden skulle offentliggöras – utstryka sådana
ställen eller i marginalanteckningar motsäga dem, då
de alltför mycket sårade hans fromma auktoritetstro
eller vanvördigt omtalade sådana, för hvilka Gjörwell
hyste uppriktig beundran. När Warmholtz, förmodligen
med tanke på några hattprelater från 1746, säger
sig hafva känt teologie doktorer, som bort draga
skottkärran eller bära musköten, skrifver Gjörwell i
kanten: »Detta omdöme synes mig alltför hårdt.» Aldrig
kunde han förmå Warmholtz att ägna uppmärksamhet åt
de svenska poeter, som voro hans egen förtjusning,
och alla hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
