Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elias Sehlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man själf satt en trygg åskådare på parterren! Det
kan med skäl sägas att Sehlstedt hos oss är 1850–60-talets
karaktäristiska skald, såsom tolk för den
känsla af godmodig belåtenhet, som då gick igenom
breda lager af den svenska nationen – särskildt
dess medelklass. Tidens naiva optimism,
som så innerligt väl öfverensstämde med hans egen,
talar ur de många årsrevyer, m. fl. liknande stycken,
hvaruti han anspelar på dagens ställningar och
förhållanden. Politisk poesi i egentlig mening skref
han likväl aldrig.
Betrakta vi Sehlstedt såsom poetisk <i<stilist</i>,
gäller om honom, att han skref ibland bättre, ibland
sämre. Detta är mer eller mindre fallet med alla andra
skalder; men – hvad man däremot icke kan säga om många
– äfven hans svagare produkter äro präglade af det för
honom egendomliga i ton och uttryckssätt. Visserligen
var han olärd i konstens formella mysterier: fel
mot grammatika och meter förekomma stundom, men hans
medfödda förmåga af versifikation och språkbehandling
är icke dessmindre utomordentlig. Hans penna träffar
osökt det betecknande ordet, det betecknande rimmet –
man vet, hvilken makt just rimmet utöfvar, framför
allt i komisk poesi, och Sehlstedt åstadkommer
härigenom den lyckligaste effekt. Man måste gå
tillbaka till Anna Maria Lenngren och Bellman för att
i vår litteratur finna motstycken. Hans musikaliska
öra gör tillika hans vers ytterst sångbar; dess
lättflytande melodi ledsagar oafbrutet hans otvungna,
naturligt lediga satsbyggnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
